… Har du träffat en riktigt gul person någon gång? Kända exempel från världen är annars George Bush den yngre. Alla grodor han släppte ifrån sig kommer att gå till historien, och då pratade han bara fritt ur hjärtat. Och vem kan glömma när han mitt under ett toppmöte började massera axlarna på Angela Merkel? Det är vad jag skulle vilja kalla spontana infall. Internet är fullt av hans grodor, men det är helt enkelt så det är med gula personer. Det hoppar grodor ur munnen på dem. Kända svenskar som uppvisar tydliga gula drag är Carolina Klüft, Sven Melander, Babben Larsson, Jonas Gardell, KD-ledaren Göran Hägglund och prinsessan Madeleine. Och då har vi inte ens pratat om Filip och Fredrik … försök få en syl i vädret där om du kan…
Omgiven av idioter
Nej, det är inte Donald Trump som twittrat, det är titeln på en bok med underrubriken ”hur man förstår dom som inte går att förstå”. Ovanstående citat är hämtat ur boken; det är närmare bestämt sammanfattningen av gult beteende. Liknande sammanfattningar finns för röda, blåa och gröna beteenden. I dem får man veta att Fredrik Reinfeldt, Gunde Svan, Mikael Persbrandt, Barak Obama är röda, bland de gröna finner vi kung Carl Gustav, Stefan Einhorn, Ingvar Karlsson, Mark Levengood och kanske Jesus, och att Ingemar Stenmark, Bosse Ringholm och riksbankschefen Stefan Ingves är typiskt blå.
Donald Trump måste vara gul – kycklinggul, citrongul, senapsgul? Själv skulle han nog säga att han är lejongul! Jag är nog också gul (har inte testat). Men jag vågar gå i god för att ingen i min familj eller vänkrets tycker jag är lik Donald Trump. Det där med det empiriska underlaget…
Det var på läromedelsförfattarnas skrivkurs härom veckan jag blev uppmärksammad på boken. Kamraten i bänken framför ville veta mer om det jag sagt om professionell kompetens, och vi kom att tala om min bok. Det var då hon berättade om ”Omgiven av idioter,” skriven avThomas Erikson; hon suckade och sade att den hade sålt i 60000 exemplar och nu skulle den översättas till engelska.
Thomas Erikson är deckarförfattare, beteendevetare och ledarskapscoach. Huvudpersonen i hans deckare är en beteendevetare, som använder sig av beteendeanalys. På sin hemsida skriver Erikson, att många läsare hört av sig och velat veta mer om deckarfigurens metoder. Det var därför Omgiven av idioter kom till. Under fliken ”beteendevetenskap” hänvisar Erikson till Carl Jung och Wilhelm Moulton Marston och med en behändig fyrfältstabell presenteras Disc-testet och Disa-språket. Den vetenskapliga evidensen mot Disc-modellen är tung, men vad hjälper det?
I boken marknadsförs även ett spel där man kan lära sig Disc-metoden:
…I spelet som jag döpt till Omgiven av idioter får du chansen att analysera olika beteenden, och ta poäng genom att lära dig att känna igen de olika grunddragen. Precis som i verkligheten får du helt enkelt pluspoäng om du klarar av anpassningen till andra. Det ingår även moment som går ut på att kunna identifiera offentliga personers agerande. Det bygger helt enkelt på att du är uppmärksam och vaken för hur människor egentligen uppträder – och varför…
Huruvida spelet finns i verkligheten vet jag inte. Jag citerar det för att beskrivningen sammanfattar HR -marknadens ideologi bättre än jag någonsin kan göra. Och här blir paradoxen tydlig – i valfrihetens tidevarv får man poäng för anpassning. Men så har ju valfrihet ingeting med frihet att göra.
Gruppdynamik
Gruppdynamik i sin ”yppersta form” är en grupp där man har lika många personer av varje färg. Men i verkligheten, skriver Erikson, kan man ha en gul person på en post som bättre skulle lämpat sig för en röd, osv. Principen att blanda egenskaper gäller oavsett om det rör sig framtestade färger, behov eller arbetsstilar. Blanda de uppmätta egenskaperna och vips har man fått till stånd dynamiska och välfungerande team! Men det fungerar inte i verkligheten, tro mig – jag vet.
Tillbaka till min första grupprelationskonferens, nu i det första storgruppspasset. Osannolikt idag, men då kunde man fortfarande röka inomhus och askfat hade ställts ut på stolarna i rummet. Storgruppspasset började, och strax ställde sig en kvinna upp – nej hon var varken röd, gul, grön eller blå – hon var grå – liten, grå och mager. Hon föreslog snipigt och uppfordrande att rökarna skulle sitta på ena sidan av rummet och icke-rökarna på den andra. Tystnaden som följde var öronbedövande, motståndet likaså. Tillintetgjord sjönk hon ner på sin stol. Jag har sett det om och om igen, på grupprelationskonferenser och annorstädes – människor tycker inte om att bli kategoriserade. Och det är inte så konstigt, alla kategoriseringar är reducerande och styrande. Den stora gåtan idag är hur det kommer sig att så många, och med så stor förtjusning, låter sig reduceras till en färg.
Herren och slaven
Hegels allegori om herren och slaven handlar om människans medvetande. Utan mötet med andra människor skulle vi inte vara medvetna om oss själva. Varje epok läser Hegel på sitt sätt. Läsarten under 1990-talet mynnade ut erkännadefilosofin, och i den tyske filosofen Axel Honneths version ses erkännandet av den Andre som en moralisk kamp. Att erkänna den Andre som ett främmande medvetande är förutsättningen för att bli medveten om sig själv. Men detta är svårt eftersom vi alltid vill passa in den Andre vårt eget sätt att se på världen. När vi gör detta gör vi oss själva till herrar och den Andre till slav. Men slaven genomskådar herren och som herrar fruktar vi slavens genomskådande blick – blicken gör oss medvetna om oss själv och vårt beroende av andra människor. Den moraliska kampen består av att se den Andre som något okänt och olikt eller att göra den Andre till ett objekt, det är med andra ord en kamp mellan erkännande och misskännande.
Misskännande.I alla dess former bryter kontakten mellan människor, och orsakar sociala skavsår. Kategorisering innebär att den Andre görs till objekt eller till medel för specifika mål. Misskännande är auktoritärt till sitt väsen, och det underminerar självförtroende, självkänsla och självrespekt. Att bli föremål för misskännande är obehagligt, och därför är det inte så konstigt att många följer dem som utlovar metoder som kan fixa till idioterna man har omkring sig.
Relationer, relationer, relationer…
Mänskligt liv är inte möjligt utan relationer – relationer till tingen, till idéerna och till andra människor. Relationer levs, blir strukturer som blir samhällen. Trots att neurovetenskapen sedan länge bekräftat att vi är omedvetna om det mesta, vill vi helst vara herre i eget hus. Idag mer än någonsin. Det var i detta ärende som jag kollade upp Mark Solms, en forskare som kombinerar neurovetenskap och psykoanalys på ett intressant sätt. Men jag fann en helt annan berättelse – en berättelse om herre-slav relationen, om erkännande, om gruppdynamik och om social förändring. Att lyssna på presentationen är väl värt den kvart det tar.
Relationer är svårt, relationer är besvärligt! Grupprelationer är svårare, besvärligare. På senare tid har jag mer och mer tänkt på mina grupprelationsäventyr. De är många och sammansatta.
Både i teori och praktik är grupprelationstraditionen sprungen ur andra världskriget, och kom med förhoppningar att främja människors villkor i arbetslivet. Då handlade det om att lära sig att ta vara på möjligheterna inom de givna ramarna. Idag tror jag det handlar om att kunna se ramarna, få folk att stanna inom dem länge nog för att erkänna den Andre och möta sig själv.
Jag söker numera efter motkrafter mot populismen och kunskapskorruptionen som sprids i de offentliga verksamheterna. Det är nog därför minnena börjat dyka upp.
Det började med New Public Management och i dess spår följde misskännande av professionell kompetens och meningslöst utvärderande. Politiker och förvaltningar började hänvisa till forskning och evidens och forskningen blev ett medel för olika sorters maktanspråk. På så sätt krattade man manegen för de populistiska krafterna, och misskännandets konsulter kunde tälja guld i kvalitetens namn. Detta skämmer mig mer än en Trump och ett Brexit. För om våra samhällsinstitutioner imploderar inifrån är demokratin illa ute.
Men vem lystrar till en gul idiot?