Filmen ”Sliding doors” satte sig i mig direkt. Två parallella handlingar, den ena om hur det blivit om huvudpersonen kommit med tåget, den andra om hon inte gjort det. Hur hade mitt liv sett ut om jag valt litteraturhistoria i stället för psykologi? Och hur hade det blivit om Hillary Clinton vunnit? Jag är ju inte ensam om att brottas med det osannolika. Alla förklaringar om varför Donald Trump vann hjälper mig inte, det är mitt eget förnekande jag inte riktigt står ut med.

Förnekande

Förnekande är vägran att acceptera en obehaglig verklighet. Förnekande råder när denna vägran varken beror på bristande kunskap eller på medvetna lögner. Man både vet och inte vet samtidigt.

I ett samhälle övermättat med påminnelser om mänsklig destruktivitet och hänsynslöshet är förnekande ett sätt att försvara sig. Vardagen måste ju fungera. Men det gäller att se upp, förnekande (denialism) perverterar tankeförmågan och verklighetsuppfattningen.

På nätet hittar jag ett citat av Paul Hoggett, professor UWE i Bristol, som jag besökte som gästforskare för några år sedan:

”Vi skall studera förnekande ur flera olika perspektiv – som en produkt av konsumtionsberoende, som ett resultat av otydligt ansvarstagande och idén att någon annan kommer att lösa problemen, och som en konsekvens av att leva i en pervers kultur som uppmuntrar till maskopi, självbelåtenhet, oansvarighet.”

Donald Trump har gett denialismen ett groteskt ansikte, men skärper man blicken kan man även skönja det i den så kallade PK-eliten.

Bubblan som sprack

Jag hade hunnit bli 27 år, det var tidigt 70-tal och jag studerade vid UCLA:s neuropsykiatriska institut. Där fanns en svensk-amerikansk psykiater vid namn Lars Löfgren, och vid hans sida den karismatiske irländske psykiatern Garett O’Connor. Jag hade just deltagit i deras smågruppskonferens; argsint hade jag upplyst dem om att de förtryckte kvinnor. Döm om min förvåning när Lars Löfgren ett par veckor senare erbjöd mig en plats på en veckolång grupprelationskonferens i Houston. Han var i färd med att starta grupprelationskonferenser i Sverige, och jag hade blivit en del av projektet. Det visste jag inte då. Jag blev inte ens smickrad över erbjudandet, men beslutade mig ändå till slut att åka på konferensen. Sliding doors – hade livet blivit enklare om jag avstått att åka på den där konferensen?

I ett moment formerar deltagarna grupper själva. Uppgiften gick ut på att studera relationer mellan grupper. Jag hamnade i en grupp som kallade sig ”the explorers”. Ett självöverskattande namnval som naturligtvis dolde förnekandet av allas osäkerhet och vilsenhet. Tillsammans med en erfaren kvinnlig kollega slet jag med att få ordning på gruppen. Det var jobbigt, och som man kan förvänta sig – vi fick inte iväg några representanter. Så äntligen, när momentet närmade sig sitt slut lyckades det. Lättad och nöjd sitter jag där på min stol och ser mig runt i rummet. Representanterna vi skickat ut var gruppens alla män, kvar i rummet var kvinnorna. Insikten drabbade mig som ett slag under bältet. Jag kunde inte skylla ifrån mig, jag var en aktiv del av att det blivit så. Mitt eget obehag inför att representera gruppen hade jag förnekat – det var inte männen som hindrat mig, det var jag själv. Efter det har könsmaktsordningen aldrig fått fäste i mig. Idén är helt enkelt för simpel.

Grupprelationer

Grupprelationer är en teori och en praktik som fokuserar på gruppen som helhet. Teoretiskt bygger den på psykoanalytisk teori, systemteori och socialpsykologi. Grupprelationer studeras på grupprelationskonferenser. Praktiken kallas även Tavistockmetoden eftersom den utvecklades vid Tavistock Institute of Human Relations. Idag finns det organisationer över hela världen som arrangerar grupprelationskonferenser. I England hölls den första 1957, i USA 1965 och i Sverige 1975. Litteraturen om grupprelationer är omfattande. Mer information kan man hitta på AGSLO:s hemsida.

Kvalitetsmaskiner

I mitten på 90-talet blåste nya politiska vindar. ”Mer kvalitet för skattepengarna” blev ordet för dagen. Manegen var krattad för ekonomerna, och tron på att allt hängde på ledaren (eller chefen) såldes in i stugorna. Ingen räknade med arbetstagarna. De blev till en grå massa som skickliga ledare skulle omvandla till ”kvalitetsmaskiner”.

Häri finns ett förnekande av att arbetstagare tänker själva – ett förnekande som genomsyrar dagens HR-industri. Man undersöker arbetstagarnas personlighet, klassificerar typer och kombinerar typerna till lämpliga produktionsenheter. HR-industrins intresse sammanfaller med arbetsgivarnas. Likt Prokrustes erbjuder den bäddar som passar till alla typer av arbetstagare – de långa hugger man benen av, de korta sträcker man ut. Men det hjälper föga, arbetstagare tenderar mobilisera motstånd när de berövas sin autonomi och värdighet.

Arbetslivet, i synnerhet lönearbetet, består av två sociala kategorier: arbetsgivaren som vill driva verksamheten så kostnadseffektivt som möjligt och arbetstagaren som vill försörja sig under värdiga former. Deras olika intressen formar arbetsplatsens dynamik. Arbetsgivare och arbetstagare är med andra ord delar av ett system, och relationerna mellan delarna aktiverar mekanismer som avgör arbetsklimat och effektivitet. Det var på grupprelationskonferenserna jag lärde mig identifiera sådana mekanismer. De är omedvetna och verkar alltid under ytan. Helst vill man slippa kännas vid dem.

Kritiskt förnuft

Motkraften mot förnekande och förförelse är kritiskt förnuft. Det kritiska förnuftet emanerar ur en förkroppsligad och djupt erfarenhetsbaserad kunskap, och visar sig i förmågan att skilja mellan angeläget och ovidkommande. Vissa människor tycks ha fått förmågan med modersmjölken, skriver sociologen Stefan Svallfors i boken ”Kunskapens människa”. De har den där litet elaka, analytiska känslan för vad som händer under ytan. Men för de allra flesta är det nötande och uthålligt övande som ger expertisen.

Jag vet inte om jag tillhör dem som fick det med modersmjölken, bara att min första grupprelationskonferens skänkte mig lättnad. Jag var inte så konstig som jag trodde. Mödosamt lärde jag mig att hantera förnekande, trots att jag ofta behövde påminnas om att Jeanne d’Arc slutade sina dagar på bålet. Jag lärde mig också att förförelsen lurade i kulissen så fort jag blev alltför hänförd och entusiastisk. Att behålla sitt kritiska förnuft är alltid mödosamt, ibland rätt ensamt också.

Korsande spår

Jag har arbetat med grupprelationer hela mitt yrkesliv. Erfarenheterna från dem har varit utgångspunkten i mitt praktiska arbete, i min forskning, i min barnuppfostran. Förenklat kan utgångspunkten sammanfattas såhär: att se sig själv i systemet, att se sig själv som en del av systemet och att se systemet i sig själv.

New Public Management, evidensrörelse och ekonomism har nått vägs ände, men ännu är denialismen en kraft som måste bekämpas. Spår som korsar den utstakade vägen ger mig hopp – artiklar om att våra offentliga verksamheter riskerar att implodera, att eliten behöver moralisk kompass, att klassamhället har omstrukturerats. Men vägen lång och hindren många innan bildning och anständighet finner nya former.

Dagens ledare kan inte se grupper och organisationer för bara individer. Men som medborgare och arbetstagare behöver man inte göra detsamma. Om man tänker man tillsammans kan man få syn på helheten, och får man syn på den kan man också få syn på mekanismerna som gör att helhet blir som den blir. Och det finns platser där man kan öva sig i sådant seende.