Kategori: Okategoriserade

mars 28, 2022

Det sitter som en klump i magen, det uppskjutna. I källaren hänger tvätten kvar på strecket.  Strykningen har legat på bordet en månad nu. Kläderna på stolen hånar mig när jag går förbi, och strumporna på golvet skrattar belåtet. Jag knycker på nacken, ler tillbaka och säger, ligg där ni. Så går jag min väg med en bitter smak i munnen. Ett kort ögonblick av njutning, sedan känslan av oduglighet. Varför gör jag så här dag efter dag?

Som ung led jag mer av det. Jag brukade kalla det ”järngolvet”, upplevelsen att inte komma någon vart. Yrkesmässigt var jag högpresterande, och jag hade faktiskt ordning hemma för det mesta. Blev det alltför stökigt gjorde jag något åt det. Järngolvet handlade inte om röran. Det handlade om känslan av förlust. Om hopknycklad gråt. 

Där, under järngolvet, fanns vitaliteten. Ytans tomhet hade dränerat min handlingskraft. Jag ville åt energin, men järngolvet var kompakt. Så fort jag försökte kom klumpen i magen. 

Järngolvet gav med sig så småningom och den kroniska ambivalensen släppte taget. Livet pågick, och jag var en tämligen nöjd pensionär och nybliven mormor. Då kom pandemin. I media blev jag klassificerad som en av ”våra äldre”, och ”vi äldre” uppmanades att skjuta upp själva livet. Järngolvet kom tillbaka, och kreativiteten sinade. 

Nu har restriktionerna släppt. Smittspridningen har blivit ett spöke, den förlorande handlingskraften likaså. Vitaliteten gäckar mig ett kort ögonblick, och drar sig sedan tillbaka i bekvämlighetens källare. Jag har blivit en prokrastinerare, och vägen tillbaka är varken lätt eller självklar.

När prokrastinering blir ett problem

Ordet prokrastinering har gjort snabb karriär i det svenska språket, sannolikt för att det behövs”

läser jag i självhjälpsboken Dansa på deadline av Alexander Rozental och Lina Wennersten. Jag har trätt in i den kognitiva beteendeterapins värld. Det är i den fenomenet prokrastinering beskrivs. Det skär sig genast mellan oss. 

Beskrivningarna hjälper mig att rama in fenomenet. Men innan jag hämtat andan kommer programmen och övningarna.  För prokrastinering har en negativ klang. Bristen på självdisciplin måste omedelbart åtgärdas.

prokrastenering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”

Så låter den vetenskapliga definitionen. Det rör sig med andra ord om aktivt uppskjutande; att medvetet sysselsätta sig med andra saker. Det rör sig också om insikten att prokrastinering är negativt både för en själv och andra. Skjuter man upp för att man är trött, ja då hjälper vila för att komma igång igen. Vid prokrastinering handlar det alltså om aktivt uppskjutande. Och det tar mycket psykisk energi. Man blir med andra ord trött av att prokrastinera, då skjuter man upp mera, blir tröttare så fortsätter det i en negativ spiral. Självkänslan sjunker, tomheten öppnar sig och man söker lindring och omedelbar tillfredsställelse. 

Bakom kronisk prokrastinering döljer sig personlighetsegenskaper som impulsivitet, perfektionism och dåligt självförtroende, skriver Rozental och Wennersten. Deras fokus är individen; och förklaringen söks i hjärnans belöningscentrum. Mellan raderna framträder missbrukets mekanismer. Och som alltid vid missbruk frågar man sig om det handlar om moral eller sjukdom. Författarna talar också om medberoende. Den som lever med en prokrastinerare får välja mellan röran eller att göra allt själv. 

Prokrastineringshjärnan

Inom kognitiv beteendevetenskap förklaras prokrastinering utifrån hjärnans struktur. Att leva i nuet, att söka belöning och undvika smärta har genom evolutionen gagnat överlevnaden, skriver Rozental och Wennersten. Man kan, menar de, se prokrastineringshjärnan som ett äldre och starkare syskon till det yngre, eftertänksamma kortex.  Vid angrepp har det yngre syskonet litet att sätta emot. 

Föreställningen om kampen mellan olika delar av hjärnan blev allmänt tankegods genom psykologen Daniel Kahnemans bästsäljande bok Tänka, snabbt och långsamtKahneman ser vårt tänkande som ett psykiskt drama mellan två system; han uppmanar läsaren att betrakta dem som aktörer med var sin unik uppsättning förmågor, begränsningar och funktioner. 

Att likna hjärnan vid en dator har fått fäste. Människan som en programmerbar maskin likaså. Alla har dock inte anslutit sig till denna bild av det mänskliga. Nobelpristagaren Gerald Edelman menar att vårt medvetande bäst liknas vid en djungel. Där pågår aktiviteter på alla nivåer samtidigt, impulserna går in och ut, och neuronen grupperar sig på olika sätt. Ingen hjärna är den andra lik. Ingen upplevelse är den andra lik. Medvetandet är en process, säger Edelman, och framhåller att även om vi kan förstå hur materia blir till mentala bilder, så kan de upplevda bilderna aldrig reduceras till materia. Antonio Damasio har en liknande uppfattning. I boken Descartes misstag skriver han att förnuft och gott omdöme är avhängiga av vår emotionella förmåga. Emotionerna förbinder kropp och själ och ger förnuftet dess olika skiftningar.

Damasio och Edelman framhåller att deras bidrag är teorier; ett sätt att förstå medvetandet på biologisk grund. Alla försök att karaktärisera medvetandets neurala bas kommer ur forskarens eget medvetande. Forskaren studerar med andra ord sig själv. Vi kommer aldrig bortom denna realitet. Och den kommer alltid att gäcka programmeringsförsöken.

Negativitetsbristen

Din hjärna kommer att tacka dig, påstår Expressens personlige tränare. Ditt minne förbättras, du blir mer kreativ och får lättare att utföra nya uppgifter. Allt detta om du promenerar 30 minuter varje dag. Expressen erbjuder ett 4-veckors schema för att komma igång; därtill några tips hur man ska hitta de trettio minuterna. Vill man veta mer får man betala premiumpris. 

En bild av vår tid. På olika sätt uppmanas vi ta hand om vår hjärna. Bilden av Ypsilon kommer för mig; hjärnan som skvalpar i sitt akvarium i PC Jersilds roman En levande själ. Boken kom 1980 och obehaget efter läsningen sitter kvar.  Jag kommer aldrig att vänja mig vi tidens melodi – att reducera livsproblemen till hjärnsubstans.

Jag sitter och skriver. Det tar emot. Tråkigheten tittar fram; tråkigheten som föregår den fritt flytande inåtvändheten. Den utan minne och begär. Som alltid kommer den med ett sting av oro. Automatiskt trycker jag på Safariikonen. Något nytt? Aftonbladet, Expressen, Facebook, SVT, … Jag återvänder till texten. Tråkigt. Youtube. Tråkigt. Doften av negativitet.

Den förlorade negativiteten är ett centralt tema i Byun Chul Hans filosofi. Med negativitet menas det radikalt främmande; det onåbara, det ofärdiga, det oförlåtliga. Negativiteten är livgivande och särskiljande. Den skaver mellan innanför och utanför, mellan vän och fiende, mellan eget och andras, mellan rätt och fel. Disciplinsamhällets negativitet vilar på det vi ”måste” göra. Då var skiljelinjen mellan arbete och fritid tydlig. 

I det nyliberala samhället blev positivitet en handelsvara; det skulle vara smidigt och strömlinjeformat. Disciplinsamhället ersattes med dagens prestationssamhälle. Det vi ”måste” göra förvandlades till allt vi ”kan” göra. Som självets entreprenörer manas vi, i (val)frihetens namn, att maximera våra prestationer. I det strömlinjeformade prestationssamhället blev prokrastinering en synd.

Prokrastinering är mänskligt. Men i prestationssamhället måste den elimineras. I posivitetens namn kunde prokrastinering kapslas in i självhjälpsprogram och göras harmlös. Vi fjärmar oss från smärtor och ju mer vi fjärmar oss, desto mer reduceras livet till smärtstillad överlevnad. Välfärdssamhället omvandlades till ett palliativsamhälle, skriver Han i sin senaste bok. Priset för att hålla döden på armlängds avstånd är att även livet måste hållas på avstånd. Coronaviruset lärde oss det. Det offentliga samtalet präglades av missnöje, krav och syndabockar.  Och den mediala bevakningen dominerades av palliativsamhällets prinssessor på ärten. De var värre än själva viruset. Och prokrastinering var ett centralt tema i kritiken; till och med i coronakommissionens slutrapport.

Prokrastineringssamhället

Jag kan inte minnas att min mor någonsin prokrastinerade. Hon formades av skötsamhetens flit. Skötsamhet var dock inte bara tvång, den erbjöd även tydliga gränser.  Och den handlade inte bara om hämningar. Den var lika mycket en fråga om sublimering. Om förmågan att skjuta upp tillfredsställelse och omvandla impulserna till något kreativt och socialt uppskattat. Däri fanns en lustens energi som boostade den skötsammes självkänsla långt bortom prestationskraven. 

Som biologisk art överlever människan inte utan sina samhällen. Därav en viss vantrivsel som vi måste försonas med. Om detta skriver Freud i sin klassiska essä Vi vantrivs i kulturen från 1929. I essän visar han att vi alltid är pressade mellan kulturens krav och våra drifter. 

Lusten att misskreditera Freud är lika gammal som Freud själv. Få läser hans texter numera, men nästan alla har bestämda uppfattningar om honom. Så här lät det när Svenska Dagbladets ledarskribenter, som på nyårsafton 2016, hänvisade till den klassiska texten: 

… tanken var att det moderna samhället krävde självdisciplin för att begäret och aggressionen skulle hanteras. Och det verkliga eländet skulle vara att samtidigt som individen bara blir friare blir hon alltmer hämmad. Nåja, kanske inte alla rätt kan vi konstatera. Många agerar ut trots modernitet, så låt inte Freud locka oss att gräva djupare där vi står. Låt oss i stället sätta ihop en önskelista för att ”Vi ska trivas bättre i kulturen 2017”…

Ledarskribenterna menade att vi bara skulle ta itu med populismen, kränkthetskulturen, immigrationen, public service, paternalismen och oppositionen. Uppfyll önskelistan och vi kommer snart att trivas bättre. Inget uppskjutande här inte! Ett beteendeprogram som lösning på Sveriges problem; om man nu ska tro ledarskribenterna.

Dimman skingras

… fångad i denna krigstids virvel, ensidigt underrättande, utan distans till de stora förändringar som redan äger rum eller som börjat rum, vilsna inför den framtid som håller på att ta form, grips vi själva av stor osäkerhet när det gäller att bedöma vikten av de intryck som tränger sig på oss och värdet av de omdömen vi kommer fram till…

 Nej, det handlar inte om Ukraina. Citatet kommer från de första raderna i Freuds essä Tidsenligheter om krig och död. Året var 1915. Freuds söner och svärsöner låg vid fronten. Själv funderade han på det som hände med dem som stannade hemma. 

… den enskilde som inte själv blivit en deltagare i kampen och därmed en liten partikel i det väldiga krigsmaskineriet, känner sig förvirrad, och desorienterad och hämmad i sin prestationsförmåga…

Ja, så känner jag mig, desorienterad, hämmad och arg. Fastklistrad vid nyhetsmedia. Allt är sig likt. Inget är sig likt.

Det själsliga lidandet hos de hemmavarande orsakas två ting, menar Freud. Besvikelse och en förändrad inställningen till döden. I Byun Chul Hans perspektiv – en outhärdlig negativitet.  Besvikelsen, menar Freud, är i stort sett obefogad. Den kommer sig av att våra illusioner gått om intet. Kriget släpper fram urmänniskan i vårt omedvetna. Urmänniskan som, enligt Freud, är oemottaglig för tanken på sin egen död, mordisk mot främlingen och kluven till sina älskade. Döden blir högst verklig, och kan inte förnekas. Ej heller kan den skjutas på framtiden. Och något nytt sätt att förhålla sig till den har vi inte kommit på. Men besvikelsen handlar också om maktlöshet inför staten, eller storindividerna som Freud kallar dem.

… folk representeras i stort sett av de stater de bildar, och dessa av de regeringar som styr dem. Den enskilde medlemmen av folket kan under detta krig slå fast det som redan i fredstid försökte fånga hans uppmärksamhet, att staten har förbjudit den enskilde att göra orätt, inte därför att den vill avskaffa orätten utan därför att den vill monopolisera den, som den gjort med salt och tobak. Den krigförande staten tar sig rätten att begå varje oförrätt, varje våldshandling som skulle göra den enskilde ärelös…

Om gemenskapen upphör att klandra, skriver Freud, upphör undertryckandet av de onda lustarna och människorna begår dåd av en sådan grymhet, bakslughet, svek och råhet som man trott omöjligen kunde förenas med deras kulturella nivå.

… ty vårt samvete är inte den omutliga domare som etikerna utger det för att vara, det är till sitt ursprung social rädsla och ingenting annat…

Freud låter sträng. I prestationssamhället tystades klander av mätande och program. Med andra ord, den sociala rädslan annekterades av prestationssamhällets ekonomiska och politiska makthavare. Sublimeringsförmågan gick om intet och prokrastinering fick säte i maktens korridorer. Ingen undkommer dess effekter. Gängkriminalitet. Krim 2014. Politisk och geopolitisk prokrastinering.

Sömnen ville inte infinna sig inte. Till en början var irritationen bara kroppslig. Kroppens vetande pockade på uppmärksamhet, envist och påträngande. Först var det bara kamp och motstånd. Sedan ren ångest, förtvivlan. Långsamt skingrades det hopknycklade och klarhetens droppar sipprade fram i springorna. Jag somnade och vaknade med en diffus lättnad. På eftermiddagen hände det. Klarheten hade banat väg för insikten. Aha! Jag är gisslan i prestationssamhället. När begären är ouppnåeliga är det ju ingen mening att alls försöka. Prokrastineringen profiterar på otillräcklighetens håglöshet. Insikten tog hand om fadda smaken. Jag såg skönheten i det ofärdiga, det blivande. Jag kan runda perfektionismens otillräcklighet och låta skötsamhetens duglighet och vitalitet ta över! Det finns alltid ett förcållningsutrymme, även i tider av corona, klimatkris och krig.