En subjektiv bildningsresa

Hur var din sommar? Jag tog det lugnt och tittade på serier. Svaret brukar vara att man läste böcker. Har TV-serierna ersatt böckerna? Jag tror inte det, men det finns beröringspunkter. Streamingtjänsterna har gjort att serier liknar böcker. Avsnitt för avsnitt tar man sig fram. På egna villkor. Annat var det då man måste passa tv-tablån och vänta en vecka för att få se hur det gick. Streamingtjänsterna gör att serien blir sammanhållen, och då blir det lättare att skönja undertexterna. Om det finns några. Finns inga blir karaktärerna klichéer. De studsar tillbaka när man försöker relatera till dem, och i skenet av dem kan man känna sig litet löjlig. I andra serier blir undertexterna levande metaforer. De berör och sätter igång något inom tittaren. För mig var Downton Abbey en sådan serie.

Metaforer och efterbildning

”Ska Sverige vara ett land som gynnar hårt arbete och flit? Eller ska vi bli en Downton Abbey-ekonomi där framgång bygger på att ha turen att födas rik?”                                          

Frågan ställdes av LO:s ordförande Karl-Petter Torwaldsson i en debattartikel i januari 2017,  Torwaldsson såg Downton Abbey som en metafor för klassamhället, och satte dramaserien i en politisk kontext. Andra har plockat upp filosofiska och kulturkritiska spörsmål.[1]Vetenskapliga studier har gjorts, vissa för att ta reda på vad som låg bakom seriens stora genomslag. Oändligt många intervjuer och artiklar har publicerats framför allt i brittisk och amerikansk media om innehållet, karaktärerna och skådespelarna. För att inte tala om alla bloggar, fanfiction, musikvideos. Dramat väckte något i mig och skickade ut mig i okänd terräng. Det är så den levande metaforen verkar, säger den franske filosofen Paul Ricoeur. Den levande metaforen tjänar vårt förstånd och fantasiförmåga. Den tänder en gnista, som sätter igång en kreativ tolkningsprocess. Vi förstår världen på ett nytt sätt. Den levande metaforen föds i ett mellanrum. Mellan det som är och icke är. Det var där det började för mig. Vad var det jag såg? Dåtid eller nutid?

Efterbildningen av livet på det engelska godset stämmer tämligen väl med hur det var under den edwardianska epoken, säger de som vet. Under den rådde en strängt konservativ ordning. Man var övertygad om att människor behövde yttre tvång för att kunna uppföra sig och frodas. I den ordningen placerade manusförfattaren Julian Fellowes en annan ordning: den liberala. Den vilar på antagandet att människor i grunden är goda, och att godheten kan blomstra om man bara tar bort alla restriktioner. Den otvungna interaktionen och den känslomässiga närheten mellan människorna fanns inte hos aristokratin under tidigt nittonhundratal. Den hör hemma i tjugohundratalets informella umgängesmönster.

Något hade bekymrat mig länge utan att jag riktigt visste vad det var. Tidsandan hade skickat människor av min sort i exil. Och där på Downton såg på den. Subjektiviteten. Frisk och levande. Konstrasten var slående mot den  malätna och klämda subjektiviteten av idag. Den, som klämd  mellan verktyg och vetenskap, tappert kämpar för sin existens.

Subjektivitet

Vi lever i en tid då vi förväntas välja allt. En tid som bara handlar om beteende. Influerare och verktygsmakare tävlar om att sätta normer och regler för hur vi ska uppföra oss. Konservatismen har tagit en ny form, men mekanismerna är desamma. Subjektiviteten ska stävjas, då som nu.

Influerare säljer sin subjektivitet. Det kan inte bli något annat än klichéer. Och det är klichéerna som följarna identifierar sig med.Utan att märka det sugs de in i en kollektiv kliché. Den är som kvicksand. Följarna förlorar självkänsla och frihet. En del menar att dessa följarkollektiv är kunskapssamhällets underklass.

Subjektiviteten jagas också av kunskapskapitalisterna. Alla dessa verktygsmakare som tror sig kunna ge den osäkre en personlighet och visa vägen till framgång och lycka. Verktygsmakarna säljer en illusion: köp våra verktyg och du kommer att kontrollera andras subjektivitet. Protesterar någon finns det alltid en personlighetskategori att stoppa den motvillige i. Det är mekaniskt, enkelt och auktoritärt.

Edith, mellandottern på Downton Abbey, var olycklig. Sprängfylld av vrede och missnöje sade hon till sin syster Mary:

Edith: Jag känner ibland att vi borde ställa till fler scener om saker som verkligen betyder något för oss.

Mary: Det skulle inte vara särskilt engelskt.

Edith: Nej, men jag avundas alla de där latinare som ropar och skriker och bär sig åt i sitt elände. Jag slår vad om att de mår mycket bättre efteråt.

Mary: Jag är inte så säker. Jag tror att när man väl släppt ut det blir det svårt att få det tillbaka in igen. (4:9)

En gnista. I Marys svar finns min poäng. Släpper man ohämmat iväg sin subjektivitet kan den gå förlorad och då blir det svårt att åter lita på sina sinnen och sitt omdöme.

Gnistor av detta slag sprakade många gånger under min vistelse på Downton Abbey. Ändå var gnistan som tände mig det som lämnats ogjort. Att Julian Fellowes lät berättelsen sluta utan att röja Ediths avund och svek mot sin syster. Där han såg syskonrivalitet såg jag kvinnorivalitet.. ”Han har allt en blind fläck, den gode lorden”, sade jag till maken. Maken såg inte heller. ”Du kan väl skriva om det”, föreslog han. Det var så resan började.

Att skriva essä

Det sägs att varje liv är en berättelse, och så där det nog. Det gäller förstås även mitt liv. Många seniora medborgare samlas för att skriva sin berättelse. Det är inget för mig. Jag är intresserad av tänkande, framför allt mitt eget tänkande.

”Essän är helt enkelt en redogörelse för den egna själen. Den är den bildade människans enda värdiga form för självbiografi”, lär Oscar Wilde ha sagt. Förmätenhet är inneboende i essän. Därför tvekade jag.

”När döden närmar sig blir essän ett behov”, skriver Arne Mellberg i boken Essä. Essän handlar om kropp, platser, minne och konst. Jag hade fångats av essän sent i livet. Det var inte dödens närvaro som förde mig dit, det var den misshandlade subjektiviteten. Jag kände mig lättsam och litet fin i kanten när jag läste essäer. Bilder, kroppsensationer, tankar, ord, ljud och idéer flyter fritt. I essän finns drömmeriets lugna varande. Vetande möter icke-vetande. Det otänkt vetandet mellan raderna. Sublimt, ändlöst och okontrollerbart. Subjektivitet.

En bildningsresa

Jag vet inte om jag är en bildad människa. Det är med bildning som med aristokratin, man måste ärva den i generationer. Jag är klassresenär, och hela livet jag har undrat om sådana någonsin blir bildade. Utbildad är jag förstås. Välutbildad. Min psykologiska blick är tränad och erfaren. För mig var utbildning en frigörelse, vägen till ett annat liv. Men också ensamhet. Jag var släktens första student.

Klassresenären bär på ett annat bildningsideal. Folkbildningen nöjde sig inte med att folket bildades. Bildningen; skulle vara till direkt praktisk nytta.  Det bildningsidealet har tagits över dagens kunskapskapitalism. Traditionell bildning har blivit obsolet. Detsamma gäller subjektiviteten. När man numera talar om bildning så är det just den subjektiv reflekterande människan man letar efter. Kultur, stil och historia har förlorat sitt fäste. Downton Abbey påminde om det.

Jag drogs allt djupare in i Downton Abbey världen, tittade på intervjuer, läste artiklar, läste forskning, tittade på filmklipp, såg de femtiosex avsnitten gång på gång. Downton sjönk in i mig och smälte samman med mina tankar, känslor och erfarenheter. Jag befann mig i det övergångsområde, som Donald Winnicott kallade möjligheternas rymd. Jag ville jag att skriva inifrån mitt övergångsområde,

Essän kräver ständiga val. Vad ska jag ta med och vad ska jag lämna därhän? Lätt var det inte. Jag bestämde mig till slut att inte beskriva scener eller berätta skeenden. I stället återgav jag karaktärernas interaktion direkt. Jag bestämde att läsaren fick möta mig inne i huset. Läsarens Downton Abbey fick möta mitt. Det skulle vara ett intersubjektivt möte utan berättelser och förklaringar. Bara så kunde gnistor tända nya ljus, tänkte jag. För intersubjektiviteten är trots allt subjektivitetens förutsättning. Min slutstation överraskade mig. En ny gnista tändes och började glöda.  Jag började funderade på kvinnans plats. Det var en direkt följd av min bekantskap med kvinnorna på Downton. Och kanske början på ett nytt projekt.

[1] Se Stoddart. S I Exploring Downton Abbey: Critical Essays. McFarland & Company Incorporated.; Arp, R (red) Downton Abbey and philosophy. Chicago: Open Court.