Explicit och tyst kunskap

När vi talar om kunskap tänker vi vanligtvis på något som finns ”inne i huvudet” på en människa. Kunskapen visar sig i de tecken, symboler och koder som vi använder oss av när vi kommunicerar med varandra. Harry Collins uppmanar oss att börja på en lägre nivå i analysen av kunskap. Genom att starta i en abstrakt analys av hur informationssträngar inverkar på objekt kan vi renodla kunskapens element. Informationssträngar saknar mening och det är först när de har effekter på objekt som mening uppstår. Effekterna kan vara fysiska spår och mönster i ett objekt, det kan röra sig om mekanisk kommunikation som när koder matas i en dator eller när människor reagerar reflexmässigt. En sträng blir meningsfull först när människor tolkar den och använder den för att kommunicera.

Informationssträngar är inte detsamma som språk. Information kan i princip föras fram och tillbaka utan att innehållet förändras eller förloras. I språket översätter vi våra upplevelser och i all översättning kan mening förändras och förloras. Informationssträngar är i allt väsentligt meningslösa, medan språket är mättat med mening och avspeglar hur vi deltar i samhällslivet.
I abstrakt mening är kunskap effekter av informationssträngar och människors användning av dessa effekter. Renodlat handlar det om relationen mellan orsak och verkan, det vill säga kausala mekanismer. När något bara händer utan att tolkas talar vi om tyst kunskap. Det är när effekterna tolkas som de kausala mönstren inte är lika entydiga.

Renodlad explicit kunskap möter vi som logiska samband och vetenskapliga förklaringar. Men så fort människor tolkar och använder sig av förklaringarna smyger den tysta kunskapen sig in i den explicita. Jämför vi hur en dator och en människa löser problem blir skillnaden tydlig. Trots sin informativa substans blir explicit kunskap levande först i kombination med tyst kunskap. Men utan explicit kunskap skulle det som vi kallar tyst kunskap inte finnas. Då skulle livet ha sin gilla gång på ett oreflekterat sätt.

Om den explicita kunskapen vanligtvis placeras inne i huvudet, så har tyst kunskap traditionellt placerats i den mänskliga kroppen. Kroppen har betydelse för hur vi deltar i samhället, men säger inget om kunskapens natur. Genom vårt deltagande i samhället skapas strukturer, och strukturerna är kollektiva skapelser. Genom dem fångar våra kroppar in vissa erfarenheter och lämnar andra därhän. Enligt Collins är tyst kunskap ett sammansatt begrepp. För att förstå det måste vi vända blicken mot människans kollektiva praktik, den praktik som vi kallar samhället. Tyst kunskap är allt vetande som inte gjorts eller inte kan göras explicit. Den kräver kontakt och närvaro; vi lär sig genom att ”hänga med” personer som vet. Socialisation är ett begrepp som beskriver denna lärprocess.

All kunskap emanerar från människans kollektiva praktik. När vi lär oss att leva i ett samhälle erövrar vi den allnärvarande expertis, som vi i dagligt tal kallar för ”sunt förnuft”. Vårt sunda förnuft skänker en känsla av säkerhet. Det finns alltid där och träder in när vi inte har funnit några lösningar och måste lita på det vi redan vet. Det är okritiskt till sin natur och i vetenskapens ögon är det irriterande och synnerligen oansvarigt. Spänningen mellan sunt förnuft och vetenskapliga fakta är spänningen mellan kognitiv säkerhet utan ansvar för praktiska konsekvenser och praktiskt ansvar utan förklarande säkerhet. Dynamiken mellan vetande och lärande är närvarande överallt där kunskap utvecklas och förmedlas. All kunskap härstammar från praktiska problem som pockar på lösning och i sökandet efter lösningen ställs vi inför ett vägval: den teoretiska eller den praktiska vägen?

Idag erkänns spänningen mellan explicit och tyst kunskap, men detta har inte gjort det lättare att förhålla sig till dialektiken mellan dem. Detta torde bero på att analysen av tyst kunskap är tämligen outvecklad. Ett bakomliggande skäl torde vara att föreställningen om kunskap som något inne i huvudet är ett livskraftigt paradigm. Frigör vi oss från denna föreställning kan vi se att det finns olika grader av tystnad i den tysta kunskapen. Den starkaste graden är kunskapen som konstituerar själva samhället. Den är otillgänglig och ogenomtränglig och består av människokroppens kollektiva görande genom tiderna. Medelstark tyst kunskap sitter i människokroppen och de biologiska villkor vi delar med andra levande varelser. Svag tyst kunskap är förankrad i människors gemensamma görande. Den är relationell och förutsätter att vi förstår varandra, det vill säga att vi delar biologiska villkor och tillhör samma samhälle. Kunskapens ursprung finns alltså i människans samhällsbyggande och det är just vårt unika beroende av vår egen sort som skiljer oss från andra levande varelser. ”Det speciella med människor är deras förmåga att festa på kollektivets kulturella blod på samma sätt som insekter festar på de stora djurens blod” skriver Collins.

För oss som enskilda personer är det stora mysteriet hur just ”jag” är sammankopplad med kollektivet. Kroppens realitet binder kunskapen till våra kroppar och därför struktureras den kollektiva praktiken av kroppen. Skillnaden mellan stark och medelstark kunskap är därför inte skarp. För det första formas kunskapen av våra kroppar; för det andra deltar vi i samhället genom våra kroppar. Både gemensam och individuell kunskap är därför socialt förkroppsligad.
Den socialt förkroppsligade kunskapen är inneboende i språket, och när vi talar visar sig denna kunskap i det vi säger. Men språket frigörs från det vi gör och det vi vet, och blir därigenom minimalt förkroppsligat.

Den kollektiva praktiken blir begriplig för oss när vårt görande sätts på begrepp, men för oss som individer är förbindelsen mellan görande och kollektiv praktik osynlig. Vi erövrar kunskap genom att först lära oss kunskapsområdets kollektiva språk. Vi lär oss ett praktikspråk. Detta är explicit, det vill säga teoretiskt, och detta erövrar vi genom utbildning. Men först när vi omvandlar teorierna till praktisk handling och erfar dess effekter på den kollektiva praktiken kan vi utveckla en praktikförståelse. Detta kan bara ske om vi får tillträde till det kollektiv som förvaltar den specifika kunskapen. Praktikförståelsen är med andra ord tyst och förvärvas genom socialisation.

Källor:

Collins, Harry. (2010). Tacit & Explicit Knowledge. Chicago: The University of Chicago Press.
Collins, Harry, & Evans, Robert. (2007). Rethinking Expertise. Chicago: The University of Chicago Press.