Sommar sommar sommar………

Jag måste bekänna en sak. Jag har slutat att lyssna på Sommar i P1. När signaturmelodin klingar ut, och sommarprataren tar till orda hör jag resonansen av en institution. Den låter ungefär såhär ”inte mycket bevänt med mig här i världen men i ödmjukhet finns det ingen som slår mig”. Resonansen färgar av sig på sommarpratet, och jag hör den oavsett vem som pratar. Ledan slår till direkt. Jag orkar inte med alla eländen, framgångar och vendettor.  Jovisst, sommarvärdarna är olika, men ändå lika. För det går inte att komma ifrån att de blivit utvalda, krönta med blomsterkrans och presenterade som en stor nyhetshändelse. Sommarvärdarna är ”intressanta”. De ska ”ge av sig själva”. De ska berätta sin historia!

Sommar i P1 har hunnit fylla 60 år. Tidsandan har alltid rispat sina spår i programmet, men dagens mediala svassande är direkt motbjudande. Nej, Sommar har inte åldrats med värdighet. Sommar har blivit en institution. Och den vill jag spränga i luften.

Musik: För min kära

Mikael Niemis text till Benny Anderssons musik. SVT:s litteraturprogram Babel bjöd in tio författare att skriva en schlagertext till en melodi av Benny Andersson. Tävling förstås. Jag röstade på Niemi. Han kom tvåa. Vann gjorde Horace Engdahl med sin bitterljuva reflektion över frihetskänslan efter att kärleken tagit slut. Det året hade kulturens kungapar gått skilda vägar. 1997 sommarpratade båda med några dagars mellanrum. Men det var då det. Sedan har det sommarpratats om Horace Engdahl. Ebba Witt Brattström gjorde det i finlandssvenska Radio Vega, Sara Danius i P1. Stramt och återhållet berättade hon om striden i Svenska Akademin. Jag stod på hennes sida men, det måste erkännas, hennes sommar var likväl en vendetta. Och som sig bör ombads Horace Engdahl att kommentera programmet. Han fick dock inget eget sommarprogram till sitt förfogande. En sommarvärd kan inte vara impopulär, och absolut inte en intellektuell snobb.

Musik: Gaskarln  

Monika Nielsen med Allan Edvalls text. Den satte sig första gången jag hörde den. Den fyller mig fortfarande med befriande fnitter och trotsig kvinnokraft. Jag tycker den är väldigt rolig.  För jag är en liten fru, och jag tycker om präktigheten. Men utan gaskarln blir präktigheten ytlig och full av floskler.

Det är slutet av juli. Coronasommaren. I Facebook-flödet skymtar dagens sommarvärd förbi. Idag ska det handla om ofrivillig ensamhet. En psykolog, psykoterapeut och relationsexpert på TV4. Jag våndades. När en psykolog blir utvald brukar hela psykologkåren känna sig utvald. Så jag tänkte att det var bäst att svälja kritiken, särskilt som psykologen verkar vara en kvinna. Då glider även DN:s recension förbi. Innan programmet ens har sänts. Johan Croneman skriver:Efter tio minuter ställer jag mig upp ensam i rummet och skriker rätt ut. Helt sant, faktiskt. Jag får ur mig några riktigt fula ord som säkert skulle chocka er. Croneman är irriterad, förbannad, provocerad. Sommarprataren rapade upp floskler som vore de dagens sanning. Ett sommarprat, en jobbannons. Entonigare blir det inte, skriver han.

Jag står i köket och lagar lunch. Radion står på. Ekot, vädret, sporten, Sommar. Inledningen om den egna skilsmässan. Känslan av att det var kört; en relationsexpert får inte misslyckas med sina egna relationer, säger sommarprataren. Regressivt förstås. Naivt? Kanske, men ack så mänskligt. Men det var väl inte så farligt, säger jag till Croneman. Sedan kom det. Sommarvärden vet att det finns många därute som har problem med sina relationer. Vad sa hon? Att hon tagit fram några övningar till alla dem som… Ok, Croneman, jag är med dig! Jag vet inte om jag hörde rätt. Jag stängde av på stört.

Musik: Själv är bäste dräng

Johan Ulvesson och Magnus Rosman från musikalen Hjälp sökes.

Sommar är en chans för alla i vårt samhälle att förstå sig på varandra… det sker något med Sommar idag, en angelägenhetsgrad som är helt fantastiskt säger programchefen Bibbi Rödöö i en intervju 2019. Jag lyssnar på programchefens idealisering av sommarvärdarna och av sig själv, och om hur hon bekymrar sig för recensionerna. Sommarvärdarna satsar ju sig själva, säger hon och då är man sårbar. 15 recensioner per dag. Rödöö tycker att recensenterna bör ta hänsyn till att sommarpratarna är amatörer i etern. Croneman, akta dig!

Recensionerna läser jag sällan. Aftonbladets snabbguide kan jag dock inte låta bli; några få fakta om sommarprataren och en värdering enligt en femgradig skala. Kriterierna definieras inte, antalet möjliga + något oklart. Ändå kan varje program mätas utifrån skrytkvot, skvallervärde, känslostyrka, humornivå, åh fan-faktor. Kriterier som sommarvärdarna bör ha för ögonen när de skapar sina program, tänker jag. I Aftonbladets snabbguide visar mätarsamhället upp sitt mest absurda och löjliga ansikte. Några + och vi förstår varandra bättre! Går det att få full pott, tro?

Rödöö berättar om namnkommittén som väljer ut sommarvärdarna. De 10 medlemmarna brukar äta middag hemma hos henne. De har vansinnigt roligt. Det är högt till tak, det gafflas och ju galnare det blir, desto intressantare namn hittar de. Människor kommer fram på nya vägar, som i bloggar och instagram, och det märks ju även i Sommar, säger Rödöö. Jag blir illa till mods.

Musik: Stetsonhatt

Blå stetsonhatt med Hasse och Tage. Den Tage som en gång skapade Sommar. Det ska vara lätt musik och prat med mening. Så lät Tage Danielssons programförklaring 1959. Går det inte litet väl mycket i moll? undrar intervjuaren. Rödöö svarar att folk vill ha moll. Hon förklarar stolt att hon med varsam hand förändrat kulturarvet efter Tage Danielsson. Men Tage ville inte ha moll, ju.

Hej! Nu ska vi ta det alldeles lugnt. Vi har sommar, vi har semester, vi ska slappna av. Ni lyssnar för häftigt. Man ser hur stressmusklerna drar ihop sig i kindbenen så att öronen flaxar till när ni hör på. Det är inte bra Tona ner, slappna av. Ni hör väl att det är en hypnotisk röst som talar, låt öronen ligga fullständigt avslappnade bredvid er, fullständigt avspänt. Ni har inga bekymmer, ni har semester, ingenting gör någonting. Det gör inget att tältet rasade i natt av den lätta sommarbrisen, det finns viktigare saker här i livet än att sätta upp tält…

Så här inledde Tage Danielsson ett av sina många sommarprogram, året var 1973. Lättlyssnat för er på vägarna, på badstranden och i hängmattan, skulle det vara. När sommar fyllde femtio berättade producenten Jörgen Cederberg om Sommars tillblivelse  På femtiotalet, sade han, var det sparsamt med musik i radio. Sommar var en testballong för det som två är senare skulle bli Melodiradion.

Jag var tolv år när Sommar började sändas och minns att programmet fastnade som en kardborre i sommarkänslan. Ingen sommar utan Sommar. På sextiotalet förväntades sommarvärdarna underhålla. De pratade inte om sig själva, om sitt lidande eller sina framgångar. Snarare var deras sommarprat som bra eller mindre bra essäer, allvarliga eller kåserande.

Musik: Livet är ett helvete

Povel Ramel. Ordkonstnär, den främste bland underhållare. Sommarpratade gjorde han förstås. Men Sommars nestor var ändå Torsten Ehrenmark. Femtio program hann han med. Han pratade ofta om vardagens små helveten. Man kände igen sig, man delade dem med honom. Ehrenmark tyckte inte om utvaldheten. Så här sade han 1980:

… med åren har det ju till och med blivit en statussymbol att vara sommarpratare. Vem kunde tro det när man var med första gången 1963 och körde nio tvåtimmarsprogram nio veckor i rad. Då var det mest grovarbete. Men nu har det blivit så märkvärdigt att tidningarna måste presentera varenda sommarpratare i förväg och berätta vad hon eller han kommer att prata om. Det måste ju vara viktiga och djupsinniga saker som sägs då förstår man ju eftersom det läggs ner så mycket arbete på förhandsreklamen. Det gör mig nervös för jag har varken viktiga eller djupsinniga saker att säga och jag blir så skrajsen när jag läser att radion borde besinna sitt ansvar för ett sånt här program och bara låta folk som har åsikter och synpunkter komma till tals. Den enda åsikt jag har är att rotmos och fläsklägg är gräsligt gott men det kan man väl inte hålla på att prata om i flera timmar…

Redan 1980 skavde det alltså. Nu skaver det inte längre. Nu är sommarvärdarna inlindade i vadderad plastfolie. Från den glättiga namnkommittén, genom förhandsreklamen, alla recensionerna och mätningarna fram till dess att SVT tar över och bjuder utvalda sommarpratare på middag så de får prata med varandra om sina program. Skaver gör det desto mer för lyssnaren som får stå utanför staketet och titta på. För Sommar i P1 har blivit en ulv i fårakläder. Med få undantag är dramaturgin densamma: berättelsen om trauman och lidande, kampen tillbaka och det slutliga hjältestadiet. Det är så dagens sociala ingenjörskonst ser ut. Sommar ger den en plattform. Utvalda hjältar får gestalta sina hjältesagor och driva sina teser. Huvudbudskapet är att vi inget klarar utan experthjälp. Och hjältarna ser sig som experter. Man förleds att tro att de är öppna och inkluderande. I själva verket är de ett redskap i en civilisationsprocess som handlar om exklusion och själens disciplinering.

Musik: Don’t fence me in

Bing Crosby och the Andrew sisters. Det var Manuel Castells, sociolog och en av nätverkssamhällets främste uttolkare, som för tio år sedan visade mig de verksamma mekanismerna i nätverkssamhället. Att det handlar dynamiken mellan inklusion och exklusion. Och har man väl fått syn på mekanismerna så känner man lätt igen dem. Eller som Castells uttrycker saken: nätverken kan kyssa eller döda. Det är dem likgiltigt.Själens ensamhet växer i nätverkssamhällets dynamik. Och vi märker det inte ens.

Leken har annekterats av fenomen som infotainment och edutainment. Allt måste vara underhållande i prestationssamhället, till och med själva verkligheten. Detta menar den tysk-sydkoreanske filosofen Byung - Chul Han. Hans kompakta texter är så gott som omöjliga att läsa. Men jag läser dem ändå. Står där vid det obegripligas stup och upptäcker något nytt. Jag ska inte orda mer om det här. För den intresserade har jag skrivit om det på annan plats.

Att kritisera Sommar i P1 är som att svära i kyrkan. Jag vet det, men någon måste göra det. För vi behöver riktig underhållning för att kunna leva i nuet. Och vi behöver riktig underhållning för att få distans till oss själva. Vi behöver Sommar som det var en gång.

Musik: Trubbel

Härliga Monica Zetterlund med Olle Adolfssons Trubbel. Trubbel blir det om man dyrkar dagens ”fantastiska” sommarpratare. Trubbel blir det om man trasslar in sig i den vadderade plastfolien. Trubbel blir det om man ställer sig utanför och tittar på. Trubbel blir det om man stänger av Sommar i P1. Sådan är själens disciplinering. Dubbelbindande. Endast exilen återstår.

Och från exilen denna coronasommar höjer jag mitt glas för det  Sommar som en gång var. För lättlyssnat för oss på vägarna, på badstranden och i hängmattan. Glad sommar!

 

 

 

 

 

 

.