Skönheten och arbetet

 En gång för länge sedan valde jag mellan litteraturvetenskap och psykologi. Det blev psykologi, och det var nog bra. Men jag har alltid undrat. Mitt intresse för litteraturhistoria (som det hette då) handlade nog mer om lusten att skriva, mindre om litteraturvetenskap. Länge nöjde jag mig med akademiskt skrivande, och i det känner jag mig numera hemma. Men jag började längta till andra skrivrum, mer personliga och fria. Skrivarkurser på folkhögskolor, förvisso. Men jag ville inte skriva romaner, inte göra skrivövningar. Särskilt ville jag inte dela skrivrum med pensionärer som sysslar med sina liv och sin släkt. Jag ville blicka ut mot världen och berätta vad jag ser och tänker.

Kreativt skrivande på högskolan – ja, varför inte? Stor glädje och nytta till en början, men jag stupade på fanfiction. Att måsta skriva fanfiction på Jane Austen pressade mig över enfaldens gräns. Det gick bara inte. Jag gav upp. Nivån var oacceptabelt låg. Besvikelsen stor, jag ville så gärna.

Så fick jag syn på estetik, diffust och ovant. Men det var det där med Sara. Av ren tillfällighet hade jag lånat Sara Danius bok Den blå tvålen i tron att det var Husmoderns död. Båda böckerna hänförde mig. Hennes stil – återhållen, elegant och överdådigt lustfylld, ungefär som klänningarna hon bär på Nobelfesten. Verkade kunna bli en inspirerande fristad, så jag tog chansen. Och roligt blev det!

Skönheten och nyttan

Estetik är sprungen ur filosofin. Det var på 1700-talet det blev ett eget ämne. Detta läser jag om, och om Platon, Aristoteles, Baumgarten, Kant och alla de andra. Ämnet går inte riktigt att greppa. Jag märker det när jag ska förklara vad det går ut på. Litet diffust handlar det om relationen mellan konst och våra sinnen, vår varseblivning. Nära psykologin, men ändå inte. Alldeles i början diskuterades estetikens legitimitet. Den brukar ses som ”onyttig”. Ändå, tänkte jag, har människan skapat konst i alla tider. Och inte bara människan. Jag tänkte på lövsalsfågeln som jag hörde om i ett föredrag om skönhet och evolution. Hanen bygger salar och i dem uppträder han för att för att locka till sig honorna. Se på bilden! Är det inte konst, så säg? Utan skönhet ingen fortplantning, tänkte jag. Vi behöver skönheten, och vi behöver studera den. Litet nyfrälst kanske. So what!

Stil

Stilmedveten vd låter garderoben öppna dörrar till goda affärer. Rubriken möter mig en söndagsmorgon när jag slår upp Svenska Dagbladet. Artikeln handlar om vd:n för ett företag som gör eldrivna fönster. Det skulle aldrig falla denna kvinna in att komma till affärsmöten i något annat än välsittande klänningar och högklackat. Rätt kläder gör talet stadigare, gången stoltare och man blir mer förtroendeingivande, förklarar hon. På fabriksgolvet har blåstället ersatts av arbetskläder i en grå nyans som bättre matchar metallerna man arbetar med; matchande rosa är ett alternativ. Och visst finns det en poäng här, kläderna man sätter på sig säger något om hur man ser på sig själv.

Där jag rör mig, som pensionärsstudent, klär nästan alla sig i svart. Jag har funderat på det ett tag, och när jag kommenterade det fick jag veta att man klär sig i svart för att inte sticka ut. Sorgens färg har blivit konformismens färg. Förbi är den behändiga ”lilla svarta”. De svartklädda finns överallt. Sorgligt, kan man tycka. Färger, stil, ljus – jag tror att det främjar gemenskap och arbetslust. Estetiken är till nytta, i varje fall om man erkänner sinnligheten som en del av arbete och liv.

Arbetets estetik

Arbetet är inte bara lönearbete. Arbete handlar om att överleva, eller ”görande i nödvändighetens sfär” som arbetslivsforskaren Jan Ch Karlsson definierar det. Som existentiellt fenomen är det livets medelpunkt. Det är här estetiken kommer in.

Vi vill gärna tro att allt blir bra om folk bara gjorde sina ålagda uppgifter. Men det vore förödande. Det är allt som människor gör utöver uppgifterna, som gör att arbetslivet fungerar. Det anser i alla fall den franske arbetslivsforskaren Christophe Dejours. Arbete kräver initiativförmåga, påhittighet, samarbetsförmåga, lust och kreativitet, menar han. Han kallar det praktisk intelligens. Andra ord är talang och skicklighet. Den praktiska intelligensen kan aldrig bli rutin. Att undervisa är en konst. Inte bara lärare säger så. Idén om läkekonsten går tillbaka till antiken. Professionellt arbete förknippas ofta med konst, i synnerhet när det berör de stora livsfrågorna.

De senaste decennierna har vi lärt oss att värdera professionellt arbete efter valutan skattebetalarna får för sina pengar. Arbetet har blivit en produkt, frikopplad sammanhang och process. Värderingen görs av dem som befinner sig långt ifrån arbetsprocessen - ju längre bort de står, desto mer vet de bäst. Det är dessa som vet bäst som avgör arbetets ”nytta” och ”kvalitet”.

Men på den lokala arbetsplatsen är det inte så. Där är arbetets resultat inneslutet i gruppens gemensamma strävanden, och värderingen omfattar både sammanhang och process. Där är det den praktiska intelligensen som värderas, och den handlar om skönhet. Första gången jag läste om det var i artikeln av Dejours. Jag nickade belåtet, men efter ett par månader med estetik tycker jag mig ha förstått det på ett nytt sätt.

Konst och arbete har samma inneboende struktur. Relationerna mellan konstverket, konstnären och åskådaren motsvaras av relationerna mellan arbetsuppgift, arbetare och arbetsgrupp. Arbetsgruppens medlemmar är förtrogna med själva hantverket. De ser detaljer, de vet hur svårt det kan vara. Det är därför de uppskattar skönheten i den utförda arbetsprocessen långt mer än nyttan. Arbetets sinnliga och instrumentella aspekter binder samman gruppen. Och där arbetsestetiken frodas, ja där frodas också kvalitet. Men det är en annan sorts kvalitet, och den är varken sedd och erkänd av de som vet bäst.

Sammanbrott

1917 ställde Marcel Duchamps ut verket Fontän på Föreningen för oberoende konstnärer i New York. Det var en urinoar signerad R. Mutt och konstvärlden var sig inte lik efter det. Ett nytt begrepp myntades: readymade. I ruinerna efter första världskriget började några ställa sig frågan vad konst är. Mellan konst och liv dök det upp ett avantgarde. Radikala, aggressiva, humoristiska.

New Public Management kom också i kölvattnet av ett sammanbrott. När välfärdsstaten tappade mark, kom marknaden med sina readymades till våra offentliga institutioner. Makten hos de motsträviga professionerna skulle stävjas, och man skulle se till att de inordnade sig i tjänsteproduktionen.

New Public Management uppstod i ett annat gränsland; i gränslandet mellan institution och liv. Humorn saknades, men radikaliteten och aggressiviteten var det inget fel på. Läkekonst och undervisningskonst skulle nu ersättas med ”readymades”. Ut med omdöme och kreativitet, in med program och mål. Nej, avantgarde kan man inte kalla det, men även denna gång handlade det om ny teknik och framtidsoptimism. Vården och omsorgen bör digitaliseras och robotiseras. Krig har vi sluppit men vi har fått Dr Kry och Furhat. Det är illa nog.

Sinnligheten och det kritiska förnuftet är bundsförvanter. Vi måste värna båda. För vi behöver inte fler ekonomiska och politiska readymades i våra institutioner, och ej heller fler delegationer som lanserar nya readymades. Det vi behöver är lövsalssångarhannar som kan locka den offentliga sektorns honor med sina konster och nästen. Lövsångarhannens estetik ger hopp. Man kan skapa konst med små resurser om lusten finns.

 

Källor:

Dejours, Christophe. "From the Psychopathology to the Psychodynamics of Work." In New Philosophies of Labour. Work and the Social Bond, edited by Nicholas Smith and Jean-Philippe Deranty. Leiden: Brill, 2012.

Karlsson, J Ch. "Begreppet Arbete: Definitioner, Ideologier Och Sociala Former." Göteborgs universitet, 1986.