#metoo?

Jag gömmer mig under prinsessans säng - hon med ärtan. Jag är ingen prinsessa; sov som en stock och kände ingenting. Har jag någonsin blivit sexuellt trakasserad? #metoo uppmanar mig: Tänk efter! Det måste du ha blivit, det har alla! Så jag gör som jag blivit tillsagd och rannsakar minnet. Hittar inget. Sliskiga män har jag förstås mött. Många. Mansplaining fixar jag numera rätt bra. Kvinnors utsatthet, flickors i synnerhet, har gjort mig ursinnig så länge jag kan minnas. Så då är det väl bra då, att #metoo-tornadon drar fram över världen?

Men jag ligger och trycker under prinsessans säng. Jag funderar och funderar. De är ju inga dumhuvuden precis: programledarna, kulturprofilen, politikerna och alla de andra. Så varför gör dom det? Det är ju ovärdigt, så pinsamt! Makt, javisst, men… Jag blir trött och tankarna glider iväg. Gaskarln. Vågar jag berätta om honom?

Gaskarln

Jag har det så bra, allt en kvinna kan ha, ett rart litet hem och en präktig man, det finns ingen så duktig pappa som han … ” … jag blir så rädd när jag tänker på GASKARLN. Han kommer hit en gång i månaden och luktar sprit… och frågar hur har vi det med poletten, lilla frun. Den präktige mannen blir en blek figur och lilla frun klagar: om min man ändå fick mig att känna så.

Monica Nielsen sjunger Allan Edvalls text. Den kom på skiva 2009, men det känns som jag hört den hela mitt vuxna liv. Jag tycker den är så är fruktansvärt rolig. Visan fyller hela mig med befriande, trotsig kvinnokraft. Och jag fnittrar. För jag är en liten fru, och jag tycker om präktigheten.

Skötsamheten

Jag har en del omöjliga böcker i min bokhylla. De tangerar min inkompetensnivå men har ändå blivit stenar som fallit ner tänkandets ström och ändrat dess lopp. En sådan bok är Det självkonstruerade fängelset av sociologen Per-Olof Olofsson. Den handlar om ”villkoren för existensen i det moderna samhället”, och vårt beroende av en magisk världsuppfattning. Ja, jag vet. Det låter inte klokt. Men ändå, det magiska finns i vår spontanitet, i begäret. I ett samhälle där allt kan omvandlas till profit, finns ingen plats för magi och spontana existenser. Istället förväntas vi ”skapa oss själva” och underordna oss kriterierna för ett lyckat liv. Det är fängelset vi själva konstruerat.

Sexualiteten utspelar sig i gränslandet mellan magisk ömsesidighet och förstenad instrumentalitet, påstår Olofsson. I den magiska ömsesidigheten kan sexualiteten fungera som förbjudna begär, begär som förgyller vardagen för den skötsamme. Det är detta Allan Edvalls visa handlar om. För i verkligheten är gaskarln sannolikt en skötsam arbetare. Om det så bara antyddes att han klappade lilla frun på rumpan, skulle visan genast bli plump och ointressant. Den magiska ömsesidigheten skulle upplösas i intet och övergå i instrumentell förstening.

Det finns en dialektik mellan skötsamheten och värstingen. De är varandras förutsättning. Detta är Olofssons poäng. Men vem vill rikta blicken mot de skötsamma i dessa tider? Vi ondgör oss över ”tystnadskulturen”, men vågar man problematisera tystnadskulturen i #metoo? Inte jag i alla fall. Bäst att bli kvar under sängen ett tag till. I dammet skriver jag ”Freud”, litet tjurigt och i största hemlighet.

Kulturell sexualmoral

1908 skrev Freud en artikel med titeln Den ”kulturella” sexualmoralen och vår tids neuroser”. Artikeln inleds med långa citat från ett antal samtida skribenter. Sexualitet var ett hett ämne då som nu. Freuds poäng är att kulturen kräver undertryckande av drifterna. Tankegången utvecklades utförligt tjugo år senare i hans klassiska Vi vantrivs i kulturen.

Ansluter man sig inte till driftundertryckandet tilldelas man ”förbrytarens” position av samhället, säger Freud. Ungefär samma tankegång som hos Olofsson. Men Freud gör ett intressant tillägg: ”såvida inte hans sociala ställning och hans utomordentliga talanger tillåter honom att hävda sig som en stor man, en ”hjälte”.

Freud urskiljer tre sexualmoraler: den första där sexualdriften spelar fritt, den andra där allt undertrycks utom det som tjänar fortplantningen och den tredje där legitim fortplantning är den enda tillåtna formen av sexualitet. Freud ägnade sig åt de två sistnämnda. Den första berör han inte alls, kanske kunde han inte ens föreställa sig den. Men det är ju den vi lever i.

Sexualiteten har blivit platsen där män visar upp sin överhöghet och autonomi, där de bekämpar varandra i kampen om manlig status. Det gäller att skaffa sig så många erövringar som möjligt. Den med störst erotiskt kapital vinner. För kvinnor gäller något annat. De vill ha exklusivitet. För att vinna exklusiv kärlek är de beredda att avstå sin autonomi till förmån för mannens. Men även för kvinnor ger sexuell framtoning framgång och status. Detta beskrivs utförligt i boken Därför gör kärleken ont av kultursociologen Eva Illouz. Hon kallar det ”emotionellt patriarkat” och anlägger ett sociologiskt perspektiv på kärlekslivet.

Hon visar också med vilken fart vårt själsliv har institutionaliserats och kommersialiserats. TV-program som ”Gift vid första ögonkastet” och ”Tro, hopp och kärlek” är exempel på detta. Båda programmen har sänts flera säsonger i SVT. Här kan man se hur media (public service) lägger beslag på den ömsesidiga magin. Kvar finns bara instrumentell förstening. Och de medverkande förstås – vanliga människor som förvandlas till statister i sina egna liv.

Repression

Indignationens blossande kinder har lyst röda några veckor nu. Och som det har sopats! Värstingarna åker ut med huvudet före. Jag vet inte, kanske måste det till tuffa tag. Det ligger något i Freuds påstående: "en människas sexuella förhållningssätt utgör ett mönster för hela hennes reaktionssätt i övrigt här i världen. Den man som energiskt erövrar sitt sexualobjekt tilltror vi lika hänsynslös energi när han har andra mål för ögonen". Och det enda språk värstingar förstår är absoluta maktspråk. Men det lär skördas oskyldiga offer. Sådana är maktens villkor.

Svårare är det med den stora kvinnoindignationen. Jag vet jag inte vad jag ska göra med den. Likriktningen och det kollektiva berättandet tvingar sig på mitt omdöme. Vad ska jag tro? Hur kan jag veta vad som är sant? Hur ska jag kunna skilja agnarna från vetet? På TV ser jag en manifestation på Sergels torg där kvinnor gapar och tjoar. Visst må de göra så. Men kom inte och säg att det är ädlare än när Hammarbys supporterklubb gör samma sak! Och jag ser repressionen komma smygande. Den är oundviklig. Indignationen har ingen riktig vilja, den liksom bara är.

Det första tecknet på repression fanns i DN, den 3 december. #metoo haft störst genomslag i Sverige, stod det. I ett långt reportage försökte man förklara. Förklaringen baserades på World Value Survey och den numera tämligen välkända svenska extremismen: ”där befolkningen sätter tilltro till rationalitet och förnuft. Ett land där självförverkligande och livskvalitet väger tungt”. Ingen magi här inte!

Nästa dag, den 4 december, hade man i SvD delat in maktmännen i fem kategorier: mobbaren, jargong-makaren, brottslingen, det uppburna geniet och ofredaren. Expertråd tillfogas varje kategori. Samma dag, den 4 december, rapporterar SVT om undersökningen som man låtit Novus göra. Som väntat, hade män och kvinnor olika uppfattning om #metoo. På SVT:s hemsida förklarar en manlig feminist att många män saknar förmåga att se strukturer i vilka de själva är normen.

Den 5 december, också i SvD, hävdar Björn Ulveus: ”vi tar nu steget in i den postpatriarkala eran och det finns ingen väg tillbaka.” Han berättar att han är ”på jakt efter de berömda manliga maktstrukturerna” avslutar artikeln jublande: ”#metoo är en historisk vändpunkt. Tänk att man fick vara med om det!” 

Idag är repression inte så mycket en fråga om bortträngning av drifter, utan om omvandling av dem. Att se till att de blir rationella och mätbara. Repression visar sig också som allmänt övertagande: kvinnor berättar -> män talar, förklarar och tröstar -> kvinnor lyssnar och bekräftar -> män blir nöjda -> allt åter i sin ordning. Mönstret kan skönjas nu, och lär bli starkare ju längre berättandet pågår. If you can’t beat them, join them!

Kommer ärtan att ramla ner?

Nyhetsinslagen lovordar #metoo som revolution och hopp. Det ger mig dåligt samvete. Jag kan bara inte dras med. ”Låt bli att publicera texten”, varnar den inre rösten. ”Det kanske är dig det är fel på, utsätt dig inte för indignationen! Du vet ju vad som brukar hända när du ifrågasätter könsmaktsordningens amazoner!

Men jag vill att ärtan ska ramla ner. Att Björn Ulveus ska inse att det är först när kvinnor tar plats, eller rent av är ute efter hans plats, som de manliga strukturerna i honom visar sig. Kommer han att kännas vid dem då, är de lika intressanta då? Jag vill att kvinnor ska förstå att med indignation är det som med sexualitet, den måste sublimeras för att bli en kulturell kraft. Och det kräver nyansering, särskiljande, kylig målmedvetenhet, kritik och ledarskap. Tror jag i alla fall.

Dammet virvlar till här under sängen. Jag håller tillbaka en nysning, för att inte röja mitt gömställe. Jag stannar här ett tag till och väntar på nya tider. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.