Den svenska tanten, fanfiktion och prosumentmakt

 

Övergången skedde för några veckor sedan. Sjuttio år. Jag har fortfarande svårt att tro på det. Än tittar jag inte regelbundet på Go’kväll, men ramlade in i en intervju med Amelia Adamo. Vi är jämngamla. Utsidan har sina skavanker, menade hon, men på insidan har jag blivit mycket vackrare. Vilken tröst! Jag känner mig också vackrare på insidan. Skönheten hos den svenska tanten börjar bli min. Hon hyllas ju då och då, alltid i skymundan.

Den svenska tanten är symbolen för enkelhet, trygghet och civilkurage. Hon tillhör de tysta samhällsbärarna, fylld av realism och sunt förnuft. Den svenska tanten är egentligen varken ålders- eller könsbunden; hon är symbolen för en livshållning som behövs i dagens samhälle. Under parollen VÅGA VARA VANLIG propagerar hon för mer realism i samhället.

Tanten och handväskan

Den svenska tanten har en orubblig pondus. Jag har alltid varit förtjust i henne, och blir fortfarande uppiggad när jag tänker på ögonblick då jag betraktats som tant. Som för tjugofem år sedan i storgruppen på en grupprelationskonferens.

Jag bar en röd linneklänning, men deltagarna såg nog mest en beige poplinkappa. Gruppdynamiken var i fullt spinn. Vid passets slut reste jag mig, gick ut och kvar på stolen hängde min handväska. Den vänlige mannen, som tog hand om den, darrade på handen när han lämnade väskan till mig i matsalen. Det var under den fas i lärandet då deltagarna ville tro att stabsmedlemmarna var immuna mot de gruppdynamiska krafterna. Väskan spräckte illusionen, och fyllde min riddare med både skam och förtjusning. Nästa gång storgruppen var samlad måste den hantera vad väskan avslöjat. Våndan riktades mot min manlige kollega. Om honom var man ense - han skulle använda varje tillfälle som gavs till att trycka ner mig. I stället bistod han gruppen, så som sig bör, och fäste gruppens uppmärksamhet på att den inte visste vad göra ”med en liten svensk tant som viftar med sin handväska”. I tystnaden kunde man höra knappnålar falla. Själv hade jag all möda i världen att hålla tillbaka gapskrattet, som rollen förbjöd mig att släppa fram.

Den svenska tanten är inte särskilt känslig för könsmaktsordningen. Hon vet sitt värde och känner sin kraft. Men hon har en baksida – satkärringen. Hon som porträtteras i Lilla Fridolfs fru Selma och Kronbloms svärmor. Idag blir man satkärring för nästan ingenting, det räcker att man släpper fram sin kompetens eller ifrågasätter genusordningens normer. I detta avseende har jag varit satkärring länge. Redan på sjuttiotalet tyckte jag det var något lurt med ”systerskapet”, att det var som att breda glasyr på en möglig kaka.Om något, så präglas den svenska tanten av förmågan att skilja väsentligt från oväsentligt och att göra som hon tycker är bäst. Tänk bara på Dagny, som gick datakurs vid 99, började blogga som hundraåring och gav ut en bok som 104-åring.

På skrivarkurs

Några månader efter att Pudelns kärna kommit ut återkom min skrivlust, bara det att den akademiska genren kändes så instängd. Det finns skrivarkurser för tanter – eller seniorer som det heter. De är i regel inriktade mot att skriva om sitt liv. Inget för min tantsort. Så jag börjar med en veckoslutskurs för att komma igång.

Vi var åtta, som tillsammans spände över flera generationer, den yngsta gick första året i gymnasiet. Vi uppmanades att börja skriva direkt, och skulle sedan läsa upp det vi skrivit. Pang, motståndet kom direkt! Efter ett tag började dock snörningen i den akademiska korsetten ge vika, och det blev dags för nästa steg. På Södertörns högskola hittade jag kurser i Kreativt skrivande. Jag söker till A-kursen, men kommer inte in! Meritvärdet på mina a, AB, Ba hade sjangserat, och akademiska meriter över 165 poäng räknades inte. Snopet!

Men så upptäckte jag ”eller motsvarande” i förkunskapskraven till B-kursen. Jag frågade om en avhandling, två böcker, en hemsida och en veckoslutskurs kunde räknas som motsvarande.Det kunde det och jag fick börja på B-kursen direkt. I ett par månader nu har jag varit student. Du är modig du, säger min väninna, som vågar röra dig bortom din bekvämlighetszon. Men riktigt obekvämt blev det först i kursen om fanfiction.

Fanfiction

Fanfiction skrivs av fans och arkiveras i fandoms på nätet. Enligt Nationalencyklopedin är fandom ”en gemenskap som uppstår kring vissa populärkulturella fenomen, ursprungligen inom science fiction-kretsar.” Twilight och Harry Potter är de största, och i dem finns det hundratusentals berättelser ordnade i arkiv av olika slag. Särskilda arkiv finns för dem som vill leva ut sina erotiska fantasier.

Kursens första uppgift var att gå in på Wattpad, leta upp en fanfiction-text och studera miljöskildringen i den valda texten. Så jag gick dit och det första jag såg var mängder av fanfiction om de 15- åriga norska tonårsidolerna Marcus och Martinus. Jag sökte mig vidare till Downtown Abbey fandomen, öppnade en rekommenderad berättelse om Mary och Matthew. Trettiotre kapitel om hur det skulle ha varit om Matthew förblivit rullstolsburen. Tanten inom mig började röra på sig, så här får man inte göra med min favoritserie,

Det sägs att fanfiktionskrivare inte står ut med att berättelser tar slut. Det är därför de berättar vidare i evighet, letar efter narrativa luckor att fylla igen med egna livsproblem. Jag orkade bara läsa en kort stund innan bismaken i munnen tog över.

Fankulturer präglas av masspsykologins mekanismer och fanfiktion är inget undantag. Fanfiktionskrivare ingår i en gemenskap med regler om hur man ska förhålla sig till källtexten, hur man ska uppföra sig, hur man ska beskriva textens inriktning och hur man ska utfärda varningar för olämpligt innehåll. Däremot finns inga regler för relationen till källtextens författare. De förlorar rätten till sina verk, och de upphovsrättsliga problemen löses med att fanfiktionskrivaren är anonym. Författare, som vill, kan att använda sig av fansens verk i sin produktion. De andra får finna sig i att se sina berättelser ligga i arkiven som sönderslagna busskurer.

Examinationsuppgiften bestod av att skriva fanfiction på Jane Austens roman Stolthet och fördom, att leta upp narrativa luckor, flytta Austen till alternativa universum, göra om romanen till något eget. Satkärringen inom mig vaknade och började leta efter brödkaveln. Men då kom min inre svenska tant och uppmanade mig att rikta blicken ut mot samhället i stället.

Prosumenterna

Fanfiction är en del av den så kallade konvergenskulturen som följt i informationsteknologins kölvatten. Dagens konsumenter vill vara delaktiga sägs det, de har blivit prosumenter. Jag slår upp ordet, och finner att det är en sammanslagning av producent och konsument eller av professionell och konsument. Det sistnämnda ger mig hicka.

Prosumentmakten har länge varit på marsch under rättigheternas och valfrihetens banér. Ett tag nu har vi känt av effekterna i form av faktaresistens, identitetspolitik, underminering av professionell kompetens och söderfall i samhällets institutioner.

Media har länge varit prosumenternas megafon. Rätten till kejsarsnitt är ett bra exempel. För något år sedan diskuterades detta i SVT:s Opinion live. Bloggaren Vanja Wikström stred för en denna rättighet, och bemöttes av Katarina Janouch, för dagen iklädd hotpants, som förespråkade vaginal förlossning. Den medicinska experten hade placerats som sidekick i publiken.Vem skulle kunna iscensätta prosumentmakten bättre än så? Det som står på spel är dock ett mer allmänt problem. Det handlar om vem som ska bestämma - patienten eller läkaren, lekmannen eller experten. 

I skolan har föräldrarna blivit ett arbetsmiljöproblem. Utbildningsministern säger att skolan inte är en serviceinrättning och överväger att anställa särskild personal för att hantera föräldrakontakterna. Det kommer inte att hjälpa. Bristen på lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, poliser, officerare – ja de flesta yrken som bär upp samhällsinstitutionerna är idag uppenbar. Men ingen vill tala om är att de unga inte längre lockas av dessa yrken, hur mycket nya resurser man än tillför. Antingen beror det på att de redan blivit prosumenter eller på inte vill de inte utsätta sig för prosumenternas makt. 

Om inget görs kommer de mest aggressiva prosumenterna att driva på, och se till att offentliga verksamheter ägnar sig mer  åt att utveckla program för att tillfredsställa just deras särart än åt kärnverksamheterna. Problemet är inte anspråken i sig, utan att resurser tas från de redan illa utsatta kärnverksamheterna. Vi vet idag att New Public Management var en flopp. Hög tid nu att stoppa den mätande klassens framfart, och låta realismen och förnuftet styra.

Problemet är politiskt. Sedan åttiotalet har den politiska brännpunkten långsamt förskjutits från allmän välfärd till ”utsatta grupper”. Enligt statsvetaren Bo Rothstein är det  denna förskjutning som förklarar de populistiska vindar som drar fram i västvärldens demokratier. När jag lyssnade på Rothstein hade jag en tid jag gått och funderat på Frans deWaals apor och att moral och rättvisa är inbyggda instinkter hos primater och andra flocklevande djur. När vi känner oss orättvist behandlade blir vi upprörda, ibland till förtvivlans gräns.

Den svenska tanten har god blick för olika behov, men skulle aldrig favorisera någon. Inget snack om saken, båda aporna skulle få gurka eller vindruva av henne. Hon behövs i politiken. Det behövs politiker som inte är trend- och skuldkänsliga. Det behövs politiker som vågar gå emot prosumenterna maktanspråk. Och det behövs att politiken byter fokus – från utanförskap till gemenskap för alla. Det behövs helt enkelt fler ”svenska tanter” i politiken. Tantfullness i stället för mindfullness, tack!