Månad: december 2020

 

I våras hörde jag en radiointervju med en fransk polisman.  Det var lockdown, och fransmännen fick bara vara ute någon timme per dag. Dessutom skulle de ha med sig ett ifyllt formulär. Polismannen berättade att fransmännen tog med sig en packe formulär, som alla var anpassade till kontrollerna de kunde fastna i. Utegångsförbudet hindrade inte fransmän att umgås ute i vårsolen, berättade polismannen. Nu är det visst lockdown igen. Hur fransmännen gör nu vet jag inte, bara att Sveriges radio inte gör några sådana reportage längre.

Dagligen matas vi med det stora svenska misslyckandet. Hade vi bara gjort som alla andra skulle viruset vara under kontroll! Munskydd kan vi väl i alla fall få! Någonstans ljugs det och lögnerna måste avtäckas! Tegnell har fel! Att fälla Tegnell verkar vara jakttrofén många drömmer om. Jag undrar om sådana drömmar också är unika för Sverige.

Det blev inte den lugna höst som förutspåddes. Jag märker att min oro ökat, min frihet blivit mer inskränkt. Det kan jag leva med. Men det stora, svenska misslyckandet tär på mig. Självgoda journalister jagar syndabockar med sällsam frenesi, och lämnar mig i sticket med hopplösheten och likgiltigheten de lämnar efter sig.

Den mediala strategin har sin egen logik. Under ytan frodas missnöjet och sprids som ett virus. Detta sociala virus är svårt att få syn på, ännu svårare att kännas vid. Ändå handlar det om ett mycket enkelt faktum. Covid -19 är oförutsägbart, kan inte kontrolleras och ingen vet hur man får stopp på det. Själv vet jag inte vad som är värst, pandemin eller moralpaniken som följt i dess spår. Mot moralpaniken finns inga motåtgärder. Socialpsykologiska och sociologiska analyser, menar man, hör framtiden till. Jag tycker de behövs nu.

Tidsandan som kom på skam

Varje tidsepok har sina sjukdomar, skriver den sydkoreanske/tyske filosofen Buyng-Chul Han i boken Trötthetssamhället. Nittonhundratalet var immunologins tidsålder. I en immunologiskt organiserad värld var det radikalt främmande (negativiteten) alltid närvarande. Den kastade sin skugga över liv och relationer. Utan negativitet visste man inte vem man var eller vad man ville. Angrepp och försvar bestämde handlandet; den immunologiska tekniken var ämnad att stöta bort allt främmande, gott som ont. Gränserna mellan innanför och utanför, mellan vän och fiende, mellan eget och främmande, mellan rätt och fel var klara och tydliga.

Tjugohundratalets sjukdomar har, enligt Han, uppstått i »det likas« negativitetslösa rum. De är neurala – depression, ADHD, borderline, utbrändhet. Avreglering och valfrihet omvandlade nittonhundratalets disciplinsamhälle till tjugohundratalets prestationssamhälle. Avsaknaden av negativitet förvandlade människor och samhällen till autistiska prestationsmaskiner. Utan negativitet får kärleken inte fäste. Och kan vi inte älska kan vi inte tänka, upplyser Han.

Mats Alvesson skriver om samma sak i den betydligt mer lättillgängliga boken Extra allt!. Han guidar läsaren genom offerhierarkier, offerjägare, människoförbättrare, ikarossyndrom, lågt hängande frukter och bumeranger. Syrligt konstaterar han att vi lever i en »lallande positivitet«. Och det var i denna covid-19 slog ner som en meteorit från yttre rymden.

Regeringen och folkhälsomyndigheten trodde sig tala till disciplinsamhällets undersåtar. 70+arna var inget problem. De har ju alla vuxit upp i immunologins tidsålder. Värre var det med undersåtarna i prestationssamhället. De underordnar sig ingen; de är sina egna arbetsgivare. Och de är trogna idén att bara man är positiv och presterar så försvinner alla problem. Deras självtillräcklighet, visade det sig, var svår att rubba.

Men när presterarna inte räcker till (och det gör de aldrig) blir de genast hjälplösa och ropar på experter. Och då! Ve den expert som inte vet! Ve den expert som gör misstag! Ve den expert som inte skyddar mot ondo!

Presterarna blir kränkta i mötet med sin egen sårbarhet. De börjar jaga syndabockar, och i den jakten låter de sig villigt ledas hit och dit. Borde vi inte göra som de andra? Det var rätt beslut, men borde det inte kommit tidigare? Alla följer samma skript och på presskonferenserna ställs samma fråga om och om igen. Man måste prestera; därför måste man ställa sin fråga även om svaret redan givits. Jag presterar, alltså finns jag.

Kålsuparexpertis

Det är nog ett slags självplågeri. Jag söker mig till myndigheternas presskonferenser, stannar kvar, lyssnar på journalisternas frågor, läser tidningarna. Och blir ständigt på dåligt humör. Jag borde vara luttrad; jag har ju sysslat med kunskapspolitik sedan marknadsreformerna invaderade den offentliga sektorn.

TV tog vetenskapen till vardagsrummen, skriver vetenskapssociologen Harry Collins i debattboken Are we all scientific experts now?.  I vardagsrummet såg man att vetenskapsmannen var en vanlig dödlig, och eftersom vi alla är dödliga är vi lika goda experter. Därför kan alla delta i det vetenskapliga och teknologiska spelet. Collins kallar denna inställning ”default expertis”. Jag har översatt det till ”kålsuparexpertis”.

Kålsuparexpertisen vilar på antagandet att om vetenskap och teknologi är felbar så finns inga experter. Och finns inga experter, ja då finns inte heller någon vetenskaplig expertis. En expert är så god som en ann.

Kålsuparexpertisen är känslostyrd, och därför svår att kritisera. Jag känner hur den kryper under skinnet på mig. Att lita på folkhälsomyndigheten ger mig en känsla av att vara naiv. Att tycka att de gör ett bra jobb håller jag för mig själv. Jag märker att det sociala viruset har smittat. Den mediala kålsuparexpertisen perverterar vårt tänkande och vår kultur och det finns inget riktigt skydd.

Perverterat tänkande

Allmänt kan perversion definieras som en korruption av vårt tänkande. Den får oss att vända bort blicken från sanningens värde.  I boken The perverse organization and its deadly sins pekar Susan Long på några aspekter som kännetecknar perversa strukturer.

Jakten på egen tillfredsställelse på andras bekostnad är en sådan aspekt. Den jakten är inneboende i reformerna som samlats under paraplyet New Public Management. Den offentliga sektorn blev en vinstmarknad, och konsekvenserna ser vi nu. Kålsuparexpertisen gjorde det möjligt att handla med kunskap som vore den ett ting. Men den är också ett psykologiskt fenomen. Kålsuparexperter dominerar för att kompensera bristande självkänsla. De vet alltid mest och bäst. På andras bekostnad.

I perversa strukturer accepteras och förnekas verkligheten samtidigt. Covid -19 var ett helt okänt virus när det spreds över världen. Vissa blev mycket sjuka och dog. Andra blev knappt sjuka alls. Ingen visste. Att viruset är farligt är numera en verklighet vi måste förhålla oss till. Ändå fylls köpcentra av kunder; skolelever klagar över att distansundervisning förstör deras framtid; fester arrangeras och man söker giltiga skäl att kringgå restriktionerna. Viruset finns förvisso, men drabbar inte mig. Eller hur? Verkligheten förnekas.

Perversa strukturer måste underhållas. Perversa strukturer kräver medspelare. Medspelarna finns bland vanligt folk, bland politiker och bland professionella. De finns bland dem som tycker att statsepidemiologen ska avsättas, bland dem som tycker att folkhälsomyndigheten ska göra som andra länder och förorda lock-down och munskydd; att regeringen lyssnar för mycket på sina myndigheter. Perversa strukturer underhålls genom att mobilisera misstro och omyndigförklara tänkande människor.

När perversa strukturer normaliserats tenderar de att frambringa nya. Många lockades av valfrihetens och evidensens löften. En del såg förnekandet och förförelsen från början, men kritiken föll för döva öron. Kålsuparexpertisens dogmatism är evidensrörelsens baksida; valfrihet och flexibilitet underminerade professionell kompetens. De perversa strukturerna fanns där redan. Pandemin gjorde dem outhärdligt synliga. Därför pågår frambringandet av nya perversioner för fullt. Det stora svenska misslyckandet är ett exempel.

Förnekande

Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe osv., så behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala – då kommer andra att överta den förtretliga sysslan.

Perverst tänkande är inget nytt. Men vår böjelse att delta i det är kanske större än någonsin. Ovanstående citat är hämtat från den korta skriften Svar på frågan Vad är upplysning?  skriven av Immanuel Kant. 1700-tal och ändå är citatet rykande aktuellt. Det är inte så konstigt, för det är just arvet från upplysningen som förnekas där kålsuparexperterna drar fram.

Förnekande råder där personliga eller kollektiva förhållningssätt varken kan förklaras som brist på kunskap eller medvetet ljugande. Man vet, men känns inte vid det man vet. Som psykologiskt och socialt fenomen har förnekande definierats på olika sätt, men alla definitionerna har en gemensam nämnare – vägran att acceptera en obehaglig verklighet.

Kollektivt förnekande kallas även ”denialism”. Denialism är inbyggd i språket, särskilt i det offentliga praktikspråket. Verktygsmetaforen är ett exempel. Metaforen förmedlar att vi kan utrota fysisk och psykisk ohälsa med de rätta verktygen; att allt som skaver kan verktygsmakarna mäta och fixa. Språkanvändarna är förstås omedvetna om att de låter sig disciplineras och kontrolleras. De är blinda för metaforens mekaniska människosyn och märker inte att de låter sig reduceras till en kugge i det stora samhällsmaskineriet. Begrepp som kunskap, insikt, kompetens, metod, organisation har försvunnit in i verktygsmetaforen. Listan kan göras lång. Värre är att omsorg och medkänsla också skickats dit.

Äldrevårdens omsorgskris är en konsekvens av perverterat tänkande. Tjänster kan köpas; kvalitet kan krävas. Men omsorg kan inte köpas, ej heller krävas. Omsorgen uppstår i möten människor emellan, och den kommer alltid som en överraskning. Omsorg handlar vårt beroende av varandra. Där marknadsreformerna drog fram, där förnekades omsorgens relationella karaktär. Man tänkte att omsorg kunde mätas och kallade det kvalitet. Men nöjda kunder har inget med omsorg att göra.

Det vi gjorde fel då får vi sota för nu. Det gjorda kan inte göras ogjort och dörrarna mot det förflutna står vidöppna.Vi står inför  insikten om att omsorg härstammar från människosjälens mörkaste rum. Att omsorg handlar om dödens realitet; den yttersta negativiteten.Därför tarvar det mod att både ge och ta emot omsorg.

Så låt oss hoppas att vi har kvar modet att bruka av vårt förstånd. Att vi har förmåga att förklara utan att skylla från oss: att vi kan kritisera utan att anklaga. Låt oss hjälpas åt att pressa tillbaka kurvan av kålsuparexpertis och perverterat tänkande!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.