Gruppsykologin -vart tog den vägen?

september 2, 2017

Ännu en sommar går mot sitt slut. Värmen var jämn och vädret var ointressant detta år. Men det drabbade likväl. Tomaterna mognade inte, och det tärde på självkänslan. Redan i mars satte jag frön, vårdade plantorna och planterade dem i plastväxthuset från Bauhaus. Det såg inte så bra ut så jag köpte några plantor till, och gladde mig åt att kunna dra upp nya sorter nästa år. Plantorna växte, tomaterna kom och hängde där gröna vecka efter vecka. ”Vi kanske…” börjar maken. Jakten på fel att rätta till var igång, likaså jakten på en syndabock. Tomaterna är mitt revir, så jag låg nära till hands. Jag frågade runt, nej ingen hade fått några mogna tomater i år. Problemet satt i molnen, några få grader fattades. Jag tänkte på Transportstyrelsen, ja kanske inte på gröna men väl på ruttna tomater.

Medieskugga präglar mitt sommarliv – inget P1, ingen TV, inga dagstidningar och begränsat internet. Det är Radio Vega, biblioteket och jag. När jag var i Stockholm för att titta till huset, då sprack it-skandalen. Sverigedemokraterna bjöd in till rävjakt, och likt brittiska aristokrater med gläfsande hundar kring benen red de fyra allianskamraterna ut. På presskonferensen visade de upp sina byten, medan initiativtagaren bidade sin tid i kulisserna. Gruppdynamik tänkte jag, och enfald!

Gruppsykologi

Gruppsykologi har varit min fasta grund i det yrkesliv jag numera mest ser tillbaka på. Förvisso kan man läsa om gruppsykologi och gruppdynamik, och teorierna är många. Men kunskap är en sak, kunskap-i-användning en annan. Den gruppdynamiska praktiken lär man sig bäst genom övning. 

Min gruppsykologiska hemvist är i grupprelationstraditionen. I Sverige förvaltas den av stiftelsen AGSLO. Åtskilliga timmar har jag tillbringat i grupper, som studerar dynamiken medan den pågår; i det som brukar kallas ”här-och-nu”. Räknar jag samman tiden blir det över ett halvår. Så jag vet en del om hur gruppdynamik slår ut förnuftet, hur den styr till vägar där ingen vill gå. Det är allas fel, det är ingens fel. Alla vet, ingen vet. Alla hör, ingen hör. Och normalt förnuftiga människor omvandlas till enfaldens lakejer, inte för evigt men tillräckligt länge för att det ska bli problem.

Har man väl fått korn på den, så ser man gruppdynamik överallt. Man ser mönster, man anar vad som döljer sig under ytan, man lyssnar till den egna känslan, man frågar, man tar ställning, man drar slutsatser. Man gör, man lyckas, man misslyckas. I någon mening är man alltid delaktig, i någon mån är man alltid ansvarig. Problemet är att man förstår att det var gruppdynamik först efteråt, att det som inte skulle kunna hända verkligen hände. Visst kan man förneka att gruppdynamik finns, visst kan man försöka tukta den med ”verktyg”. Men slippa den, det gör man inte. Det beror på att människan, som biologisk art, varken är stark eller snabb. Hon överlever helt enkelt inte utan sin grupp.

Politiska syndabockar

Jag brukar titta på partiledardebatter. Så mycket politisk information ger de ju inte, men gruppdynamiken intresserar mig. Numera gör den mig också rätt bedrövad. Vi har fått en politisk debatt som främst handlar om att skapa syndabockar. Och partiledarna verkar ha förlorat kontakten med grupperna de representerar. I studion bildar de en egen grupp, med egen dynamik.

En återkommande dynamik är den mellan Anna Kinberg Batra och Stefan Lövén. Hög på indignation, kastar Kinberg Batra sig över Lövén som vore hon en frustrerad hemmafru på sextiotalet. Det har retat mig. Men hon har också haft mitt medlidande. Vägen till syndabock var utstakad från början. Grabbarna lämnade festen utan att städa upp efter sig. Oförblommerad kvinnorivalitet gjorde entré i toppolitiken när alliansens prinsessor vägrade underordna sig hennes ledarskap. I skrivande stund har Kinberg Batra avgått. Men den frustrerade hemmafrun försvinner inte för det. För i dynamiken mellan Kinberg Batra och Lövén gestaltas något annat, nämligen att politiken blivit den frustrerade hemmafru hos herrarna i det välfärdsindustriella komplexet.

KU-anmälningar och misstroendevotum har blivit vardag. Syndabockspolitiken, oavsett parti, leder till att viktiga politiska sakfrågor sugs upp av moralism, förödmjukelser och självgodhet. Och det slutar inte om inte någon sätter stopp.

I alla grupper finns två system, ett kognitivt där man förenas kring uppgifter och gemensamma intressen, och ett affektivt där man uttrycker känslor och tar plats i gemenskapen. Grupper fungerar väl när dessa system är i balans. Tar något av systemen överhanden blir gruppen dysfunktionell. Syndabocksskapandet gör politiken obsolet, och tilliten till demokratin minskar. Vad gör man då åt detta? Jo, man tillsätter en tillitsdelegation!

Tillitsdelegationen

Förstrött scrollar jag på Facebook. Någon har gillat tillitsdelegationen. Det är så jag upptäcker den, och välsignar min begränsade uppkoppling. Annars hade dagen varit förstörd. Det räcker med en snabb sökning på nätet. Jag läser:

... Detta är en prioriterad fråga för regeringen som menar att en tillitsbaserad styrning skapar effektivare verksamheter och större nytta och kvalitet för medborgarna. Målet är att proffsen i offentlig sektor ska tillåtas vara proffs… … Det handlar om att gå från mätning för detaljstyrning till mätning för att följa och återföra kunskap till professionerna...

Men snälla! Tillit kan väl inte styras! Och vilken kunskap är det som ska följas och återföras till professionerna? Jag trodde det var professionerna som var kunskapens bärare? Proffsen – eller kidsen? Både ordval och innehåll avslöjar den arrogans och kontroll gentemot professionerna som genomsyrat politiken i årtionden. Sex år av mitt liv har jag ägnat åt att studera begreppet professionell kompetens. Tillitsdelegationen får mig att tappa andan.

Man kommer inte åt tillitsproblemet utan gruppsykologi. Utbildning sker i grupp, arbetslivet konstitueras av grupper, politik baseras på grupper, kunskap emergerar i grupper, tillit uppstår och försvinner i grupper, krig utspelas mellan grupper, ja människan lever sitt liv i grupper. Jag läste raderna en gång till. De fick mig att tänka på hur det måste vara att leva i en diktatur.

Ledare för delegationen? En kvinna i sina bästa år, nationalekonom. I mitt arbete med boken undersökte jag många perspektiv på professionell kompetens. Men inte en enda gång fann jag att nationalekonomin bidrog med något vettigt. I mitt stilla sinne konstaterade jag att politikens hemmafruar än en gång bjuder välfärdsindustrins herrar till dukat bord.

Retroperspektiv

Den som intresserar sig för gruppsykologins historia kan inte gå förbi Gustave LeBon. Massans psykologi rönte stor uppmärksamhet när den kom 1895. Den kritiserades  för att ge röst åt borgarklassens reaktion på de revolutionära rörelserna i 1800-talets Frankrike. Freud var en av kritikerna.

I skriften Masspsykologi och jaganalys ägnar Freud flera sidor åt LeBon. Betoningen av det omedvetna själslivet hade författarna gemensamt, men Freud tyckte inte LeBon kom med något nytt. Freud intresserade sig för relationen mellan individen och massan, LeBon för massan. Freuds skrift kom 1921, alltså några år efter första världskrigets slut. Kriget hade påverkat Freud. Några rader får mig att stannar upp:

Försummandet av denna libidinösa faktor inom armén, även i de fall då den inte är det enda verksamma momentet, tycks inte bara vara en teoretisk svaghet utan också en fara av praktisk betydelse. Man kan säga att den preussiska militarismen, som var lika opsykologisk som den tyska vetenskapen, fick erfara detta i det stora kriget 1914-1918. Krigsneuroserna, som bidrog till upplösningen inom den tyska armén, har till stor del bedömts som den enskildes protest mot den roll man påbördade honom i det militära…

Där var den! Den felande länken jag sökt efter så länge: det moderna granskningssamhället fattas den libidinösa faktorn. Bits och noder saknar kropp, Och utan kropp torkar lust, engagemang och gemenskap ut. Det finns liksom inget att ta på. Nätverket kan, som Manuel Castells ser saken, lika gärna kyssa som döda – inget är personligt. Och enligt den binära logiken kan man vara av eller på, innanför eller utanför. Några komplicerade ”både och” eller ”det beror på” finns det inte plats för i den mätande klassens armé..

Soldat Nytta, kapten Effektivitet, Överste Kvalitet och General Evidens marscherar i takt mot det posthumana samhälle, där skillnaden mellan människa och maskin långsamt suddas ut. Vid närmare eftertanke är skillnaden mellan dagens ekonomiska militarism och den preussiska armén inte så stor. Och orsakerna bakom utbrändhet desamma som bakom krigsneuroserna – en reaktion på orimliga krav, maktlöshet och fara för livet.

Till saken hör också att Freud inte var ensam om att låta sig inspireras av LeBon. Så gjorde även Hitler. Och när LeBons bok kom i svensk nyutgåva 2016, så var det på ett förlag med öppet högerradikala böjelser. Detta, om något, är skäl nog för att väcka gruppsykologin ur sin törnrosasömn.