Kunskapsobjektet

Kunskapsobjektet ”professionell kompetens” analyseras utifrån två utgångspunkter. Den första vänder sig mot de ontologiska och epistemologiska antagandena, som det avgränsade kunskapsobjektet vilar på. Detta sker med hjälp av Stephen Peppers teori om världshypoteser och rotmetaforer. Den andra utgångspunkten är den vetenskapsteoretiska metoden för studium av professionell kompetens.

Vetenskaplig verksamhet

Vetenskapliga rön har blivit en naturlig del av vår vardag och kultur, men vi tänker sällan på vad vetenskap är. Ett sätt är att se vetenskapen som en del av samhället, och som sådan är den en garant för samhällets välstånd och produktion. Vetenskap kan också betraktas som ett socialt system. Då är vetenskap ett sätt att producera forskning och sprida vetenskapliga resultat. Som socialt system är vetenskap en professionell verksamhet som alla andra. I ett tredje perspektiv är vetenskap en särskild kunskapskultur. I detta perspektiv betonas metoder, teorier och värderingar för hur kunskap ska vinnas.

Generellt kan sägas att man inom modern vetenskapsfilosofi är man överens om att vetenskapliga teorier hör samman med tre basala filosofiska frågor: existens, kunskap och värderingar. Det innebär att man i all vetenskaplig och professionell verksamhet måste ta ställning till kunskapsobjektets karaktär. Ett sådant partitagande ska inte förväxlas med subjektiv entusiasm eller partiskhet. Partitagande är nödvändigt för att det inte finns någon absolut sanning. Begrepp och erfarenheter är ömsesidigt beroende, och i praktiken är relationen mellan vetenskapligt språk och verkligheten lika komplex som relationen mellan språk och verklighet i vardagslivet. Ur detta har tre vetenskapsfilosofiska ståndpunkter vuxit fram: objektivism, relativism och realism. Utifrån dessa tre ståndpunkter ser man sanningen på olika sätt. Detta ställer oss inför frågan: om det nu inte finns någon absolut sanning, hur ska vi då se på sanningen?

Enligt filosofen Bernard Williams bör sanningen ses som ett socialt värde. Som socialt värde är sanningen förknippad med två dygder: noggrannhet och uppriktighet. Dagens beredskap att ständigt söka dolda motiv driver en kritik, som gör att studiet av människan glider från professionellt allvar, genom professionalisering för att sluta i en desillusionerad karriärism. Noggrannhet och uppriktighet handlar dels om att identifiera kunskapsobjektets inneboende ontologiska modell, dels att ta ställning till de sanningskriterier som emergerar ur denna modell. I detta syfte har jag valt att utgå från den amerikanske filosofen Stephen Pepper.

Världshypoteser och rotmetaforer

När Stephen Pepper som ung man sökte svar på tillvarons gåtor fann han att västerlandets filosofiska skolor vilade på några få metafysiska antaganden om världen. Han kallade antagandena för rotmetaforer och utifrån dem konstruerade han kognitiva system, som han kallade världshypoteser. En världshypotes är ett sätt att se på ”det som är” och blir därför en del av vår identitet och vårt sätt att se på verkligheten. Den är kärnan i kroppens tysta kunskap, och den hjälper oss att förutsäga vad som ska hända, och bidrar till att hålla vår fruktan för morgondagen i schack. Därför vill vi inte gärna ifrågasätta eller ompröva vår världsbild; därför kan personer som utgår från olika världshypoteser inte till fullo övertyga eller förstå varandra. Pepper härledde fyra världshypoteser från den västerländska filosofin och identifierade rotmetaforer och sanningsanspråk i dessa:

Formism: Rotmetaforen är likhet. I vår upplevelse av bildas mönster som kan klassificeras. Sanning består av mönstrens egenskaper och att klassernas egenskaper stämmer överens med observationerna vi gör. Platon, Aristoteles baserade sin filosofi på formism; detsamma gäller för Linnés vetenskapliga arbete.
Mekanism: Rotmetaforen är maskinen. Världen antas bestå av delar och delarnas positioner bestämmer deras funktionssätt. Det räcker med delarnas egenskaper för att maskinen ska fungera, och därför är det bara delarna som är relevanta. Galileo, Descartes, Locke och Hume är alla filosofer som baserat sin filosofi på mekanism. Mekanism är också den världshypotes som dominerar vetenskapen.
Organiscism: Rotmetaforen är den levande organismen. Alla händelser består av mer eller mindre dolda organiska processer, där olika erfarenhetsfragment formerar sig ansamlingar som mynnar ut i en organisk helhet. Sanningen består av rena fakta och graden av sanning hänger samman med vad som uppnåtts i förhållande till det absolut sanna. Hegel, Marx, Freud och Piaget är exempel på teorier som vilar på organicism.
Kontextualism: Rotmetaforen är den historiska händelsen. Detta avser att historien alltid finns i nuet och plats i händelsernas dynamiska aktualitet. Sanningen finns i lösningen av problem, det vill säga fungerar praktiskt. Kontextualism är också nära förbunden med pragmatism och filosofer som hör hemma här är Peirce, Mead, James och Dewey.

I alla världshypoteserna finns ontologiska och epistemologiska anspråk. Den ontologiska frågan handlar om huruvida världen är en integrerad helhet, som i mekanism och formism, eller om den består av likheter och tillfälligheter som i organicism och kontextualism. En annan skillnad är om teorierna är deterministiska och strävar mot en absolut sanning, som i mekanism och organicism eller om de är obestämda och utspridda som i formism och kontextualism.

Den epistemologiska frågan handlar om huruvida vi ska utgå från empiriska observationer av naturens lagar som i objektivism eller om vi ska utgå från att all kunskap är tillfällig och konstruerad som i relativism och konstruktionism. I det förstnämnda fallet sammanfaller verkligheten med våra empiriska observationer, i det sistnämna finns ingen verklighet utom den vi konstruerar i språket. Skiljelinjen går med andra ord i frågan om tron på verklighetens existens. Detta har betydelse för metoderna vi använder när verkligheten studeras. De olika världshypoteserna kan betraktas som olika ontologiska modeller, som är inneboende i kunskapsobjektet. Ur dem emergerar de mekanismer som formar vetenskapliga teorier och professionell praktik.

Kritisk realism

Den vetenskapsteoretiska grunden för praktisk forskning bör vara både vetenskapligt och socialt relevant, samt innehålla ontologiska, epistemologiska och metodologiska antaganden. Forskare är som alla andra präglade av sin världsbild, och hur de uppfattar verkligheten har betydelse för metoderna de använder. Objektivister menar, som redan nämnts, att verkligheten finns, och vi får kunskap genom att observera verkligheten. Relativisterna menar att den enda verklighet som finns är den, som konstrueras i språket. Mellan dessa positioner finns realister. Realisterna menar att verkligheten existerar oberoende av oss, men att vi kan bara få kunskap om den via språket. Mellan språk och verklighet finns en ontologisk klyfta som måste överbryggas. Teorier som skapas i vetenskapliga processer blir ”sanningar”. Dessa behöver vi för att kunna handla i världen. Att kunna tro på sanningen är praktiskt, den gör att vardagslivet fungerar bättre. Sanningar kan revideras, förkastas och förbättras – de förändras. I vetenskaplig verksamhet krävs därför ett kritiskt förhållningssätt till hur sanning skapas och förvaltas. För att kunna göra detta måste objekten vi söker kunskap om avgränsas.

Ontologiskt lever vi i tre ordningar: den naturliga ordningen där vi möter den fysiska miljön och kroppens materialitet; den praktiska ordningen där vi sköter sysslorna som bärgar livets nödtorft och den sociala ordningen där vi deltar i samhällslivet. Primatologen Frans deWaal sammanfattar det som livets grundläggande strävan: att vara trygg, att vara mätt och att inte vara ensam. Denna strävan styr vårt varande i världen och hur vi samarbetar med varandra.

Samhället består av sociala processer; essensen i dem är livets nödvändighet. Inom kritisk realism består fenomen av relationerna mellan nödvändiga objekt, det vill säga vad som måste finnas för att denna företeelse ska existera. Sålunda krävs objekten ”vetenskap”, ”intervention” och ”problematiskt objekt” (läs mer) för att vi ska kunna tala om professionell kompetens. Ur relationerna mellan dessa objekt genereras mekanismer, som får effekter på professionella skeenden. Den grundläggande frågan blir därför hur det professionella komplexet ser ut, och vilka mekanismer som orsakar att de professionella händelserna blir som de blir.

 Att verkligheten består av relationer mellan nödvändiga objekt är det första antagandet i kritisk realism. Det andra är att verkligheten är stratifierad. Ontologiskt är den stratifierad i tre nivåer. Som enskilda individer känner vi verkligheten genom våra erfarenheter och observationer, vi rör oss i den empiriska domänen. Men vi är också en del av alla händelser som sker i världen, vi delar det faktiskas domän med andra människor. Den faktiska domän är den kollektiva praktik, där den ogenomträngliga tysta kunskapen har sitt säte. I den kollektiva praktiken finns, på samma sätt som i naturen, krafter och spänningar som utlöser mekanismer. Dessa orsakar händelser och gör att de blir som de blir. Men mekanismerna tillhör verklighetens domän. Vi är inte medvetna om dem, de kan bara härledas utifrån skeenden i världen. Vetenskapligt arbete handlar om att identifiera relationerna mellan det vi upplever, de faktiska händelserna och mekanismerna som orsakar händelserna. För att kunna göra detta behöver vi göra en epistemologisk stratifiering.

Den epistemologiska stratifieringen handlar om vår kunskap om verkligheten, och har efter lång debatt mynnat ut i en hierarkisk organisering av vetenskapliga ämnen, t.ex fysik, kemi, biologi, psykologi, sociologi. Stratumen påverkar varandra, men är också självständiga i förhållande till varandra. För varje nivå ökar graden av komplexitet. Även inom de vetenskapliga disciplinerna finns en stratifiering. För samhällsvetenskapernas del rör den sig från det individuella till det globala. Samhället kan studeras på det individuella stratumet , och då handlar det om hur det sociala självet struktureras. Samhället kan även studeras på det interindividuella stratumet och då undersöks vad som sker när personer möts ansikte mot ansikte, På nästa stratum, institutionella, består kunskapsobjektet av relationerna mellan formella och informella offentliga hierarkier, t.ex. organisationer, grupper och familjer. På det inter-institutionella stratumet befinner man sig undersöks relationer mellan olika institutioner samt den historiska och sociala utvecklingen. Slutligen, på det  internationella stratumet, sysslar man med relationer mellan nationer och internationella organisationer i ett globalt perspektiv.

Varje stratum har uppkommit av krafter och egenskaper hos det underliggande stratumet. På det nya stratumet formas nya objekt och mekanismer – emergens. Väl formade, kan de inte reduceras till sina beståndsdelar på den underliggande nivån. Vatten brukar användas som exempel. Vatten kan inte reduceras till molekylerna väte och syre; vatten är något kvalitativt annorlunda.

Sociala strukturer emergerar ur sociala interaktioner, men när strukturerna väl uppstått påverkar de händelser. Strukturerna blir därför supervenienta mekanismer som både begränsar och möjliggör mänskligt handlande. Superveniens verkar uppifrån och bestämmer vad som är möjligt att göra.

När vi ska studera en händelse måste vi först bestämma på vilken nivå kunskapsobjektet hör hemma. Eftersom professionell kompetens till största delen visar sig i när människor möts ansikte mot ansikte, hör kunskapsobjektet  "professionell kompetens" hemma på det inter-individuella stratumet. Men den emergerar ur enskilda personernas egenskaper och reaktioner. Den underliggande nivå, från vilken de emergenta mekanismerna härstammar, är alltså den individuella nivån. Eftersom professionella händelser äger rum i organiserade verksamheter måste vi även ta hänsyn till de supervenienta mekanismerna som sipprar ner från den institutionella kontexten.

Analysen av professionell kompetens omfattar alltså tre nivåer: på det individuella stratumet studerar vi objekten, det vill säga det personerna gör i mötet. På det inter-individuella stratumet studerar vi mönstren eller strukturerna som uppkommer i interaktionen. På den institutionella nivån studerar vi mötets kontext och de supervenienta mekanismer som formar handlingsutrymmet. Men så här långt har vi bara beskrivit den professionella händelsen.

Professionell kompetens är en social process, som emergerar i professionella händelser. Därför måste vi börja med att beskriva händelsen noggrant. Det första steget är att identifiera kunskapsobjektet och dess inneboende ontologiska modell, därefter att härleda  mekanismerna som kunskapsobjektet utlöser. Nästa steg är att studera vilka sociala effekter detta ger i den professionella händelsen och hur det påverkar deltagarna, vi härleder  med andra ord mekanismerna som uppkommer i relationen mellan kunskapsobjekt och kunskapsanvändning. För att göra detta behöver vi härleda emergenta mekanismer och motmekanismer hos personerna, och de supervenienta mekanismerna och motmekanismerna som kommer organisationen och arbetsgruppen.

 Till praktisk klokhet

Källor

Brante, Thomas. (2010). Professional Fields and Truth Regimes: In Search of Alternative Approaches. Contemporary Sociology, 9, 843-886.
Brante, Thomas. (2014). Den professionella logiken. Hur vetenskap och praktik förenas i det moderna kunskapssamhället. Stockholm: Liber.
Danermark, B, Ekström, M, Jakobsen, L, & Karlsson, J. (2003). Att förklara samhället. Lund: Studentlitteratur.
de Waal, Frans. (2011). Empatins tidsålder. Stockholm: Karneval förlag.
Elzinga, Aant. (1989). Objektivitet och partitagande i forskning Frihetens former. En vänbok till Sven-Erik Liedman. Lund: Arkiv.
Elzinga, Aant. (2009). Vad är vetenskap? Vetenskap för profession.
Liedman, Sven-Eric. (2001). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier.
Pepper, S. (1942/1970). World Hypothesis. Berkley: University of California Press.
Williams, Bernard. (2002). Truth and truthfulness. Princeton: Princeton University Press.