Bluff, sågning eller personangrepp?

Bluff? Sågning? Dagens media och Expressen vädrar morgonluft. En kamp mellan Magasinet Filter och Thomas Erikson är under uppsegling. Thomas Erikson har försvarar sig i sin blogg. Filters kritik tar sikte på Eriksons anspråk på professionell legitimitet. Erikson är kränkt, och ser det som personangrepp. Äntligen har färgläran börjat diskuteras på allvar. Men det vore olyckligt om problemet fastnade på Erikson som person. Det är mycket större än så. En viktig skiljelinje går mellan person och sak. Och här tycker jag att Filter slirar en del..

Vetenskapen är en del av samhället. I ett demokratiskt samhälle är det fritt fram att hävda att det man säger baseras på vetenskap. Att kalla sig beteendevetare. Erikson bryter mot vedertagna normer, men inte mot lagen. Och det är han inte ensam om. Han bara en representant för den globala kunskapsindustrin, en kunskapsindustri med  siktet inställt på våra själar. Det upptäcker man när man följer länken till de ” verkliga huvudmännen”, som Erikson hänvisar till i sin bok och sin blogg.  Där möter man ”the Science of Self.”Man måste ha klart för sig att i kunskapsindustrin är vetenskap bara ett försäljningsargument.

Men enligt gängse normer bestraktas vetenskap och kunskap fortfarande som en fri nyttighet. Öppenhet och kritik är själva navet i den vetenskapliga kunskapsproduktionen. Därför finns det allmänt vedertagna kriterier för att skilja vetenskaplig kunskap från annan kunskap. Om dem lär man lär sig vid universiteten. Och där finns varken licenser eller huvudmän.

Det är, som sagt, fritt fram att underhålla en stor publik med sina föreställningar om världen, och det är fritt fram att låta sig underhållas. Det är fritt fram för det privata näringslivet att styra sina verksamheter efter de ”verktyg” de behagar. Men när det kommer till politiskt styrda verksamheter är det en annan sak.

Under de senaste decennierna har krav på kvalitet, evidens och kompetens belastat de professionella verksamheterna och hindrat den professionella yrkesutövningen, De offentliga verksamheterna går numera på knäna. Granskningssamhället har satt sina spår. Men när man anlitar konsulter för att lösa de uppkomna problemen, är kvalitetskraven som bortblåsta. Och skandalerna har avlöst varandra. För konsulterna anlitas inte i underhållningssyfte; de anlitas i kompetensutvecklings- och problemlösningssyfte. Och de betalas av allmänna medel.

Jag vet inte i vilken omfattning DISC-konsulter anlitas av offentliga verksamheter, men jag har hört tillräckligt många berättelser för att veta att det sker. Thomas Erikson är frontfiguren på den svenska DISC-marknaden, och därför finns skäl att granska hans professionalitet. Enligt alla gängse professionssociologiska kriterier är Erikson lekman. Detta märks också tydligt i hans svar på kritiken. Några nedslag.

  1. Böckerna ska ”inte att betrakta som ett vetenskapligt verk utan faller in under populärvetenskap”. Populärvetenskap definieras som ”vetenskap framställd i en form som är avsedd och avpassad för den stora allmänheten” (Svenska Akademins ordbok). Om böckerna inte vilar på vetenskap, är de definitionsmässigt inte populärvetenskapliga. De är ovetenskapliga.
  2. ”… utvecklats med grund i Marstons texter i populärpsykologi… I boken kallade jag Marstons arbeten för vetenskapliga, vilket varit korrekt historiskt sett. Jag bekräftar i artikeln att jag borde ha kallat Marstons arbete för psykologiska studier.” Marstons teori är ett kapitel för sig, som jag tagit upp tidigare. Det räcker här att konstatera att Marstons texter är så långt ifrån populärpsykologi man kan komma, och Marstons vetenskaplighet ifrågasattes redan av hans samtid.”Populärpsykologi” och ”psykologiska studier”? Att ta bort ”vetenskap” löser inte problemet. Problemet är brist på kunskap, både i psykologi och om Marstons liv och gärning.
  3. Syftet med boken är att skapa en ökad förståelse hos läsaren för både sitt eget och omgivningens sätt att kommunicera. Om vi alla höjer vår kunskap om våra beteenden blir vi mer toleranta mot att alla andra inte tänker likadant” Denna ambition delar Erikson med Marston. Marston var ute efter ”emotional re-education” av allmänheten, för att uppnå maximal effekt och funktion hos människor. Marston menade att den som lider av fruktan, vrede, smärta, chock, önskan att bedra eller något annat emotionellt tillstånd som innehåller tumult eller konflikt inte är normala. Normalt är känslor ger välbehag och harmoni. Den historiska kontexten är en annan, men andemeningen i Eriksons budskap är detsamma.
  4. medvetet valt ett personligt stilgrepp med färgstarka exempel från livet och en del humoristiska halsbrytande jämförelser vilket är motsatsen till ett akademiskt uttryckssätt.” Det finns andra som framgångsrikt använt sig av denna typ av retorik. En av dem är president i USA.
  5. Mig veterligen är det bara Erikson som använder beteckningen DISA. Han talar om DISA-språket, som man lär sig som ”vilket språk som helst”. Den gängse beteckningen är DISC, och i Marstons texter står det för: dominance, inducement, submission och compliance. Underkastelse har blivit ”stabilitet” och eftergivenhet har blivit ”analytisk”. Troligen för att underkastelse och eftergivenhet inte är särskilt lyckat i kommersiella sammanhang. Men förändringen är en klar avvikelse från Marstons teori och människosyn.
  6. ”Som jag visat finns inga faktafel i min bok”. Ett påstående svårt att bemöta utan att trassla in sig. Det beror förstås på vad man menar med ”fakta”. Detta är en av vetenskapsfilosofins stora frågor. Det jag pekat på ovan skulle nog kunna klassificeras som faktafel. Men problemet är ett annat. Jag menar att DISC är en världsomspännande faktoid. Faktoider är föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är felaktiga. Av något skäl går faktoiderna hem i stugorna. Och när de väl fått fäste är de svåra att bli av med. Det kvittar vad medicinen säger, vi tycker om att tro att man blir förkyld om man blir kall om fötterna.