tanten med väskan gräs

Skolan behöver mer New Public Management, skriver forskarna Gabriel Heller Sahlgren och Henrik Jordahl på Svenska dagbladets debattsida idag den 8 februari 2016. Heller Sahlgren är en skoldebattör med hög svansföring. Så här skrev han i Göteborgsposten den 30 december 2015:

… För att Sveriges kunskapsskola ska vara återupprättad år 2050 krävs därför drastiska förändringar. Lärarutbildningen måste baseras på rigorös forskning i stället för teoretiskt dravel. Kraven på elevinflytande i skollagen och läroplanerna måste bort. Centralprov som ökar incitamenten att plugga bör införas, helst i kombination med ett relativt betygs-system. Välordnad konkurrens bör stimuleras. Utbildningspolitiken måste helt enkelt motarbeta, inte elda på, incitamenten som i dagens kultur uppmuntrar elever och föräldrar att gnälla i stället för att jobba hårt. Progressivismen lovade oss både glada och kunniga elever. Den bidrog i stället till lägre arbetsmoral, nedbruten lärarauktoritet och sjunkande resultat. Endast med en helhjärtad offensiv mot dess idéer och underliggande kulturella uttryck är en återupprättelse av den svenska kunskapsskolan möjlig…

Så talar de nya brukspatronerna, ekonomerna, som styr de offentliga verksamheterna. Men vet de vad de talar om? Det beror på hur vi ser på kunskap.

Var finns kunskapen? Inne i huvuden eller mellan huvuden? Ett vanligt misstag, skriver vetenskapssociologen Harry Collins, är att vägen till kunskapens väsen går genom människans upplevelser. Men vill vi förstå människans upplevelser handlar det snarare om att förstå alla ting som räknas som kunskap, och därefter ta reda på hur människan använder sig av dem.

Citatet ovan är ett exempel på det korståg mot ”relativismen” och ”progressivismen i den svenska skolan” som pågår på dagstidningarnas debattsidor. Relativism och progressivism är ting som räknas som kunskap, de är filosofiska kunskapsobjekt med lång historia. Har man detta klart för sig blir det lättare att se hur de används i skoldebatten, och debattörernas intentioner blir tydligare.

New Public Management handlar om att den offentliga sektorn har anammat lösningar från det privata näringslivet, och på kort tid har ekonomerna tagit över styrningen av offentliga verksamheter. Men de nöjer sig inte med att styra de ekonomiska resurserna, de gör även anspråk på att styra det professionella kunskapsinnehållet. Dessa nya brukspatroner har emergerat i tjänstesamhällets framväxt, och under valfrihetens, flexibilitens och effektivitetens banér förfördes vi till underkastelse. Idag talar man om proletariseringen av professionella yrkesarbetare. Idag har det blivit naturligt att mäta och väga de professionella efter måttstockar som kalibrerats efter de nya brukspatronernas omnipotenta anspråk.

På marknaden kan allt omvandlas till medel; på marknaden tar ägaren hem hela vinsten. Denna kapitalistiska essens gör näringslivets lösningar olämpliga i den offentliga sektorn. I offentliga verksamheter måste man ta lika stor hänsyn till demokrativärden, vårt offentliga etos. Statsvetaren Lennart Lundquist skriver att offentliga tjänstemän inte bara är demokratins tjänare, de är också demokratins väktare. Och det är som demokratins väktare professionerna har tvingats till reträtt. Och i förlängningen riskerar de offentliga verksamheterna att implodera. Likt statarna i 1900-talets början hukar de professionella yrkesarbetarna inför patronen. Tillfälliga anställningar, bemanningsföretag, kvalitetskontroller leder till att de står där med mössan i hand, och deras engagemang för vårt offentliga etos sinar.

Vi lever i en tid av stark förändring och oro. I tider av oro dyker den rationella drömmen upp, menar vetenskapsfilosofen Stephen Toulmin. Det är drömmen om en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form. Med drömmen kommer förhoppningen om att skaffa sig fullständig kontroll över sociala krafter och människors känslor. Den rationella drömmen är repressiv. Till sitt väsen är den auktoritär. Men längtar vi efter social ordning är det frestande att sälla sig till den, och följa dem som vet var skåpet ska stå.

Ser man demokrati linjärt hamnar vi mitt emellan auktoritär disciplin och individualistisk frihet. Men detta är fel. Förhållandet mellan autokrati, laissez-faire och demokrati ska ses som en triangel, skrev Kurt Lewin redan på 1940-talet. Demokratin kräver aktiva ledare och aktiva följare, och man måste ha klart för sig att demokratiskt beteende inte kan läras genom autokratiska metoder. Det kan bara läras genom demokratiskt leverne. Och bara genom demokratiskt leverne kan vi lära oss att bli demokratiska ledare och följare. Detta kräver i sin tur att vi flyttar fokus från individen till gruppen. Den demokratiske ledaren ser inte till individens bästa, den ser till gruppmedlemmens bästa. Den utgår från att gruppmedlemmen tar ansvar för gemensamma arbetsuppgifter och är lojal med gemensamma mål.

I valfrihetens namn danades en laissez-faire kultur, där kunskapskonsumtionen överordnades bildningen. Genom New Public Management fick vi en autokrati, baserad på den rationella drömmen där professioner och medborgare förväntas rätta in sig i ledet. Korståget mot relativism och progressivism handlar alltså om något annat. Det handlar om kampen mellan autokrati och individualistisk frihet – en kamp som härstammar från näringslivets expansion och strävan göra att de offentliga verksamheterna till en marknad att exploatera.

Brukspatronerna höjer rösten och basunerar ut att krisen i det svenska utbildningssystemet är en kunskapskris. Jag undrar vad de menar med kunskap. Själv är jag mest bekymrad över den kunskapsförstörelse som följt i spåren av deras framfart. Vi har fått en skola vars främsta mål är att Sverige ska kvalificera sig i Pisa-ligan. Ingen borde vara förvånad över att svenska eleverna vänder ryggen till en skola som vill göra dem till lydiga homo economicus. Ingen borde vara förvånad över det passiva motståndet hos de professionella statarna.

http://www.svd.se/vettlost-att-larare-betygsatter-egna-elever/om/debatt.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2941553-heller-sahlgren-kunskapsskolans-fall.