Kompetensförsörjning inom äldreomsorgen?

 

I november 2019 utsågs Göran Johnsson till nationell samordnare för kompetensförsörjningen inom den kommunala äldreomsorgen. Nu, ett år senare står han mitt i ett äldreomsorgshaveri. Efter 21 digitala seminarier konstaterar han att bristerna är större än han trodde. Men Johnssons uppdrag är inte att analysera utan att komma med förslag på förbättringar. Kompetensförsörjning kallas det. Låt mig börja där!

Marknadsliberal kunskapspolitik

”Kompetensförsörjning” är vad professorn i kognitiv lingvistik, George Lakoff, skulle kalla en konceptuell metafor. Lakoff har sedan åttiotalet forskat på hur man kan förklara beslutsfattande utifrån språket. Han har särskilt intresserat sig för det politiska språket. Konceptuella metaforer är en naturlig del av vår vardag. I dem avspeglas vårt tänkande och våra bilder av samhället. Politiken, som döljer sig i metaforerna, blir synlig först när man fördjupar sig i ordens betydelse.

”Försörjning” syftar på livets nödtorft. Försörjning är något materiellt och nödvändigt för överlevnaden. ”Kompetens” är abstrakt och har två betydelser: duglighet och befogenhet. I sammansmältningen mellan konkret och abstrakt blir kompetens konkret; ett ting att producera och leverera. I metaforen ”kompetensförsörjning” avspeglas alltså den varufiering av kunskap som varit grundpelaren i de marknadsliberala reformerna av välfärden.

Huvudtanken i dessa reformer var att offentlig verksamhet skulle drivas utifrån industriella modeller. Kunskapen skulle styra, och politiker skulle nöja sig med att formulera mål. Det var upp till verksamheterna att se till att målen uppnåddes. Men det fanns ett problem. För när politiskt ansvar skulle utkrävas gick det inte säga att man bara målstyrt. Politikerna blev tvungna att skaffa sig kontroll bakvägen. Mål och kvalitetsteknik smälte samman; politiker och kommunala tjänstemän likaså. Det blev inte kunskapen som styrde, det blev kvalitetsteknikerna. Genom dem blev människan ett objekt som måste förändras och hjälpas. Det kallades kvalitet.

Den konceptuella metaforen ”verktyg” har fått ett sällsamt genomslag och stor räckvidd. Metaforen speglar hur politiken förändrat synen på vad kunskap är. Kunskap, kompetens, organisation, metod, terapi – alla har de försvunnit ner i samma verktygslåda. Arbete tömdes på mening. Tillit maldes ner. Kompetens försvann. Ingen undkommer längre kvalitetsteknikernas mekaniska nötande på själslivet.

Lönearbetets struktur

Göran Johnssons främsta merit är som ordförande i Metallarbetarförbundet. Utifrån det som framkommit hittills, verkar han betrakta kompetensförsörjning inom äldreomsorgen som ett industriellt projekt. I Ekots lördagsintervju (19 december 2020), säger han, att man måste sätta upp mål, jobba steg för steg, identifiera indikatorer och mäta av processer. Göra som man gör i andra branscher. Ledorden är utbildning, professionalisering och kunskapslyft. Johnsson har uppenbarligen anammat den marknadsliberala kunskapssynen. På köpet har den forne fackföreningsledaren helt tappat insikten om lönearbetets grundläggande struktur.

Relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare är funktionell. För arbetsgivaren är arbetstagaren ett medel att driva verksamheten så kostnadseffektivt som möjligt. För arbetstagaren är arbetsgivaren ett medel att försörja sig under värdiga former. Arbetsgivaren vill maximera vinsten; arbetstagaren vill hushålla med sina krafter. De är varandras motsats och varandras förutsättning. Därför kan de aldrig ha samma mål.

Utbildning och kompetens

Arbetsgivaren likställer brister i verksamheten med brister hos personalen. Därav följer utbildning som lämplig generell åtgärd. Men problemet är mer komplext än så. I praktiken händer nämligen något när personal använder sig av det man lärt sig. Då tolkas kunskapen och översätts till den konkreta situationen. Kompetens handlar alltså lika mycket om förmågan att föra samman uppgiftens fysiska, psykiska och sociala aspekter och anpassa helheten till situationens konkreta här-och-nu. Detta brukade kallas tyst kunskap. Idag är den tysta kunskapen tystad.

Tyst kunskap märks i det som personal gör utöver sina ålagda uppgifter. I själva görandet finns en praktisk intelligens som bidrar till att hålla ihop verksamheten. Kunskap och kunskap-i-användning är två olika saker. Praktisk intelligens handlar om det sistnämnda, och den utvecklas i det kollektiva, muntliga och erfarenhetsbaserade lärande som pågår i alla yrkeskollektiv och personalgrupper. I verkligheten finns inte kunskap, bara kunniga människor. Och kunniga människor anpassar sin kunnighet till de fysiska, psykiska och sociala villkor som erbjuds dem.

Arbetstagaren förväntas se på utbildning som en gåva. I praktiken brukar man få delta i undervisning på betald arbetstid, men förväntas ge av sin fritid för inläsning och studieuppgifter. Ju mer omfattande utbildning, desto mer fritid får man offra. Och tvivlet finns alltid där. Utbildar man sig för sin egen skull eller arbetsgivarens? Dubbelheten gör det svårt att ifrågasätta eller tacka nej till utbildningserbjudanden. I verksamheter som ständigt måste bli bättre, är det ofrånkomligt att utbildning blir ytterligare en arbetsuppgift som läggs på arbetstagaren. Särskilt när utbildning används för att dölja strukturella brister som ingen vill kännas vid.

Professionalisering är huvudsakligen självreglerande. Yrkesstatus bestäms dels av yrkeskollektivets interna regler, dels av det omgivande samhällets uppfattningar av yrket. Detta gäller särskilt professionerna.

Professioner är yrken som vilar på högre utbildning. Ju längre utbildning, desto högre status. De klassiska professionernas status (läkare, jurist, ingenjör, forskare) har inte påverkats nämnvärt av de marknadsliberala reformerna. Värre är det för välfärdsstatens semiprofessioner (lärare, sjuksköterska, socionom). Deras status vilar mer på yrkesskicklighet än på utbildningstid. Det är också dessa yrken som drabbats hårdast av det sociologerna kallat proletarisering av professionerna.

I dag finns många professioner i vardande. Bakom dem finns den marknadsliberala kunskapssynen och privatiseringen av välfärdsstaten. Professionaliseringen följer marknadens villkor och erbjuder kompetens i vinstsyfte. Universitetsanknytningen är angelägen eftersom den står som garant för kompetens. Professionalisering av äldreomsorgen lär knappast höja yrkesområdets status. Däremot kan man vänta sig att det dyker upp nya entreprenörer som erbjuder en flora av äldrevårdsverktyg för kommunerna att lägga skattepengar på.

Ett anständigt samhälle

Anständighet är en sida av det mänskliga livet som politiken är blind för, skriver den israeliske filosofen Avishai Margalit i boken Det anständiga samhället. Ett anständigt samhälle är ett samhälle vars institutioner inte förödmjukar medborgarna. Ett anständigt samhälle är inte samma sak som ett civiliserat samhälle. I det civiliserade samhället tar medborgarna hand om varandra, och tar ansvar för sina handlingar och uppgifter. Enkelt uttryckt, ansvar handlar om relationer; anständighet om strukturer.

Det finns en brytpunkt där bristen på anständighet slår sönder arbetsplatsernas civiliserade kultur. Brist på resurser hindrar personal från att komma till sin rätt. Att inte kunna använda sin förmåga fullt ut är förödmjukande. Och förödmjukelsen är grogrunden för likgiltighet och dålig självkänsla på arbetsplatserna. Inget som kan lösas med utbildning.

Att bli gammal är livets gång. För många är åldrandet i sig en förödmjukelse. Ett samhälle som behandlar gamla människor illa gör det inte lättare. Ett sådant samhälle är ett förödmjukande samhälle.

Ingen kan längre förneka att den marknadsliberala politiken skapade en förödmjukande välfärd. Inom äldreomsorgen visade det sig vara så illa att det inte längre kunde förnekas. Och skammen är svår att bära. Politiker klagar, moraliserar och jagar syndabockar. Det är bråttom att hitta lösningar och att lägga locket på. Media skriver gärna om brist på ansvar, men aldrig om brist på politisk anständighet. Kanske vet man inte skillnaden; media är den samhällsinstitution som utan minsta motstånd offrat anständigheten på enfaldens altare.

Världens bästa äldreomsorg

Jag blir bekymrad när statsministern säger att vi ska bygga ”världens bästa äldreomsorg”. ”Världens bästa” hör hemma i drömmarnas rike. Värre är att ”världens bästa” också hör hemma i den marknadsliberala ikarospolitik som körde äldreomsorgen i botten. Det kan bara misslyckas.

Nu behövs en radikal omläggning av kunskapspolitiken. Det behövs en kunskapspolitik där välfärdens institutioner kan vara trogna sitt ändamål, det vill säga att tjäna sina medborgare. Det behövs arbetsplatser där personal kan använda sin praktiska intelligens och komma till sin rätt. Det behövs en kunskapspolitik som vilar på en enkel emotionell logik: den som ska ge omsorg måste också få omsorg. Med andra ord, vi behöver en anständig kunskapspolitik!