Downtown Abbey är en berättelse om kvinnor. Kvinnor av olika generationer, av olika klass, kraftfulla kvinnor, illvilliga kvinnor. Patriarkatet stängde dörrarna för dem, korsetterna drogs åt, men livskraften kunde ingen tukta. Nu är det inte bara korsettsnörena från ett tidigt nittonhundratal som skildras i Downtown Abbey; mellan rader lyser vår tids korsettsnören. Kvinnorna står i centrum. Blicken som bär fram dem är manlig.

I intervjuer har manusförfattaren Julian Fellowes sagt att han uppskattar starka kvinnor. Änkenåden Violet Crawley är Downtons matriark. Mästerligt gestaltad av Maggie Smith. Hennes repliker är vassa, men skenet bedrar. Under ytan finns kvinnlig klokskap och omsorg.  Hon är den goda modern. Isobel Crawley, mor till den nye arvingen, konkurrerade med Violet om positionen. På ytan är de konkurrenter, under ytan finns djup kvinnogemenskap. Inför denna gemenskap är den manliga blicken vördnadsfull. Helt annat är det när den vänds mot de unga kvinnorna.

Mary

Den äldsta dottern, Mary Crawley, var den rättmätiga arvingen till godset. Det vill säga om hon hade varit pojke. Den medeltida primogenturen stod i vägen. Inte nog med att hon inte fick ärva; hon blev en del av arvet också. Alla begärde att hon skulle gifta sig med den nye arvingen. Hon kämpade emot, men hon var kluven. Plikten kom i konflikt med hennes frihetslängtan. Att hon förälskade sig i den unge arvingen gjorde inte saken lättare.

På ytan var Mary kontrollerad och högdragen. Mary kunde inte visa sig svag, sades det. Och hon ville ha makt. Hon vägrade underordna sig. Det var så den manliga blicken såg henne och den anammades både av publiken och av media. Ville man, kunde man se att Mary var en passionerad, sårbar och begåvad ung kvinna. Och karismatisk som sin farmor, änkenåden.

Hon lät sig förföras av en turkisk diplomat på besök. Det handlade det inte bara om turken. Hon belägrades av den manliga blicken. Alla männen som kretsade kring henne den kvällen deltog i förbrödringen och förförelsen.Till och med hennes egen far. Den manliga blicken såg henne som ett objekt som männen förfogade över. Den förbrödringen är lika vanlig i dagens samhälle. Ingen mening att bekämpa den, bättre är att genomskåda den.

Efter affären med turken var Mary skamfilat gods. Men då var turken redan död. Han dog i Marys säng. En skandal utan dess like om det kom ut. Och det gjorde det. Det var hennes syster Edith som såg till att ryktena nådde societeten i London.

Edith

Mellandottern, Edith Crawley, var offret med stort O. Fellowes sade i en intervju att han alltid fascinerats av människor som aldrig fick till det. Människor som förblev olyckliga hur mycket de än ansträngde sig. Edith var en sådan. Hon spred ständigt skuldkänslor och missnöje omkring sig. Hon trånade efter män, men männen ratade henne. Som med sagornas styvsystrar, hon var alltför angelägen.

Ediths öde bottnade i en familjedynamik som egentligen handlade om föräldrarnas besvikelse över att inte fått en son och arvinge. Hon framställdes ständigt som ett offer för Marys kyla och elakhet. Fellowes kallade det syskonrivalitet. Jag kallar det kvinnorivalitet. Den kommer ur avund och omättliga begär. Ediths begär var omättligt, och hon gjorde allt för att skada Mary. I henne fanns en förtryckare som alltid skyllde ifrån sig. Familjen såg det, men gjorde inget åt det. De klamrade sig fast vid ”stackars Edith”. Föräldrarna behövde rivaliteten mellan systrarna för att undvika sina känslor av misslyckande.

Om den manliga blicken

Den manliga blicken är blind för kvinnorivalitet. I kvinnorivaliteten finns en våldsamhet som skrämmer männen. Den skrämmer även kvinnor, men inte lika mycket. På alla arbetsplatser jag arbetat har det alltid funnits en Edith och en Mary. Utan att själv veta om det lyckades Fellowes gestalta kvinnosolidaritetens skuggsida, det vill säga den djupa motvilja som kvinnor hyser mot den som sticker ut och sticker upp. Vi lever i en tid där föreställningen om kvinnan som offer närmast blivit helig.Ve den som ifrågasätter och pekar på kvinnans ansvar. Fellowes berättar med förtjusning om hur TV-tittare som uppmanat honom att ”göra Edith lycklig”. Själv ville jag uppmana honom att exponera hennes destruktivitet och därigenom lösa henne ur offerrollen.

När Fellowes till slut ”knöt ihop säcken” hade han redan bestämt att Edith skulle bli lycklig. Edith skulle övertrumfa Mary.. Men han avslutade TV-serien utan att exponera Edith svek. Det som förpestat Marys tillvaro och nästan kostat Bates livet.Det störde mig så mycket att jag började skriva om Downton Abbey.

Edith ställdes aldrig till svars för sina handlingar. Inte någon gång under TV-seriens sex säsonger. Till skillnad från Mary som ständigt konfronterades. Just därför blev Mary fri och därför kunde hon axla sitt öde med värdighet. Edith blev aldrig fri. Den manliga blicken fjättrade henne vid offerrollen. Vad hjälpte en högre rang mot offerrollens hjälplöshet och inkapslade vrede?

Att fjättra kvinnor vid offerrollen är vår tids korsettsnören. Och här får de patriarkala strukturerna benäget bistånd av ett framväxande matriarkat. I det är offerrollen en kluven maktstrategi. Marys självständighet mot Ediths konformism. Ett ideal i teorin, ett annat i praktiken. Den manliga blicken!

Matriakat på Downton

Mary och Edith var sig lika i filmen, som hade premiär förra veckan.  Mary tuffare, ärtigare. Karismatisk och tillfreds i sin roll. Hon skulle ta familjegodset in i framtiden. Edith var förvisso lycklig med sin markis, men hon kom till utan tjänstefolk. Man hade inte längre råd med tjänstefolk. Edith var blekare, tristare. Hon hade gett upp sin karriär som tidningsägare. Och hon hade gett upp sin självständighet. Mot den förlusten stod den högre rangen sig slätt..Marys väckte som vanligt Edith avund och begär, men Mary.hade till slut genomskådat Edith och kunde skydda sig mot Ediths angrepp. Som vanligt såg Edith till att andra löste hennes problem.  I filmen blev det Cora.

Butlern Carson, som gått i pension vid TV-seriens slut, hade kallats tillbaka till tjänstgöring till kungens besök., Han var maktlös när kungens tjänstefolk invaderade Downton. På nedervåningen blev det istället Anna, Marys kammarjungfru och vän, som ledde tjänstefolkets motstånd.

Matriarkatet var än mer framträdande i filmen än i TV-serien. Och framtiden låg i händerna på de unga kvinnorna. Det var två småbarnsmammor som rodde att kungliga besöket i hamn. Mary på övervåningen och Anna på undervåningen.

Vissa recensenter anser att Downton Abbey idealiserar klassamhället. Att TV-serien befäster en bakåtsträvande och otidsenlig konservatism. Så talar den manliga blicken. Om man i stället låter relationsdynamiken stå i förgrunden kan man se ett samhälle i färd med att reproducera sig självt. Ett samhälle där man är mån om att bevara gemenskap, omsorg och anständighet. Ett samhälle där modersprincipen råder. I ett sådant samhälle styr kvinnorna. Deras strävan efter lojalitet och gemenskap är inte konservatism, det är omsorg om själva livet.

Om detta och en del annat kan man läsa om i min nya bok.Den kostar 165 kr på www.litenupplaga.se.

Den finns även på bokus och adlibris.