Framför mig står symaskinen, bakom mig ångstationen. Där på bordet ligger den japanska tygsaxen. Den förstörs om man klipper papper med den, så jag brukar gömma den för familjen. Så allt det andra – tråd, måttband, knappar, blixtlås, fingerborg. Nej, det är inte verktyg. Det är sybehör. Litet oklart vad som ingår i begreppet. De stora sakerna, symaskinen, ångstationen, saxarna är distinkta och står för sig själv. De andra är oumbärliga småsaker. Tillbehör i sömnadens värld.

På väg genom köket mot trädgården skymtar jag hushållsassistenten, matberedaren, knivarna, vispen. Redskap kallas de. I trädgården ser jag spaden, krattan, gräsklipparen. Redskap även det. Köksredskap och trädgårdsredskap.

Jag är inte särskilt genuskänslig, men i verktygens värld blir jag det. Hantverkarens verktyg bekymrar mig inte. De är som mina sybehör. Men ”verktyg” som social representation gör det. Den inneboende manliga dominansen irriterar mig. Den är skäl nog att hålla ett öga på hur ”verktygen” påverkar vårt tänkande.

Sociala representationer

Emile Durkheim ansåg att det ”tänkande samhället” fungerade utifrån sina egna logiska lagar. Att det i det tänkande samhället finns stabila kollektiva företeelser som vetenskap, religion, myter, och att de tjänar syftet att skapa sociala band och mana till gemensam handling. Moscovici anpassade Durkheims begrepp till det moderna samhället och myntade begreppet ”social representation”. Han intresserade sig för hur det gick till när vetenskaplig kunskap blev vardaglig och spontan. När omvandlingen väl ägt rum blir de sociala representationerna självklara, och ingen ifrågasätter dem längre. Ej heller hur de påverkar oss. Fakta blir normer. ”Verktyg” är en normativ social representation, som numera dyker upp i de mest oväntade sammanhang.

Spaning i ordboken

Vill man spana på sociala representationer är ordboken en lämplig startpunkt. Jag börjar med att jämföra verktyg, redskap och tillbehör. Jag vände mig till svenska akademins tre ordböcker: Svensk ordbok (SO), Svenska akademins ordlista (SAOL) och Svenska akademins ordbok (SAOB).
I SO finns ordens moderna betydelse och användning:

Verktyg: (manuell) anordning för sammanfogning, bearbetning eller sönderdelning av material eller föremål

Redskap: Specialtillverkat föremål som är nödvändigt eller praktiskt för utförande av visst arbete (och som vanligen manövreras med handen)

Tillbehör: lös del som kan an¬bringas på apparat e.d. och som ofta ökar dess användbarhet

Verktyg behövs för att aktivt förändra material. Verktyg är med andra ord inträngande och omdanande. Socialt måste människan göras till objekt för att kunna bearbetas med verktyg. Verktyg har också en bildlig betydelse. Enligt SAOL är den ”intellektuellt hjälpmedel”.

Redskap behöver man för att reda sig. Redskap ingår i en arbetsprocess. Ytterst är de nödvändiga för att säkra livhanken. Även redskap har en bildlig betydelse: ”okritiskt biträder någon, diktatorns lydiga redskap” (SAOL kursiverade exempel).

Med tillbehör är betydelsen vagare: ”tillhörande eller kompletterande utrustning”.

Så redan i ordens konnotationer syns skillnaden mellan aktivt och passivt, produkt och process, manligt och kvinnligt. Jag tror inte det är en tillfällighet att ”verktyg” blev metaforen för digitaliseringens inverkan på vårt vardagstänkande. Ingen ifrågasätter längre att vi behöver verktyg för att klara det psykiska och sociala livets vedermödor.

Spaning på politiken

Nudging handlar om att påverka människors beteende genom att arrangera en valsituation. Metoden får allt mer uppmärksamhet av organisationer som vill bli bättre på att styra beslutsprocesser utan att vara tvingande

Jag läser detta i det senaste utskicket från Di akademi. Man upplyser mig om att Amazon, Google och Spotify använder nudging för att förbättra kundernas användarupplevelser och skapa effektivare organisationer. För 8900 kr kan man under en dag lära sig att använda nudging för att skapa beteendeförändringar i sin organisation.

Di Akademi är ett av kunskapsindustrins maktcentrum. Där ger man kurser för styrelseproffs, om politisk påverkan, om hantering av besvärliga människor. Och allehanda företags- och säljkurser förstås. Beteendeekonomi står högt i kurs, och kurserna erbjuder verktyg som lovar framgång.

I det nyliberala projektet smältes frihet samman med valfrihet. Förföriskt till en början, men snart hann sanningen ifatt. Frihet och valfrihet är faktiskt helt olika saker. Valfrihet är att få välja mellan ting som andra redan valt ut. Frihet är att söka sina egna vägar. Friheten har dock en viktig begränsning. Andras frihet måste respekteras och därför kräver frihet samarbete och hänsyn. Valfrihet, däremot, är ens privata angelägenhet, konsekvenserna likaså. Tankarna kommer från Bengt Göransson, den tidigare kultur- och utbildningsministern. Han närmar sig de nittio men är fortfarande en idog folkbildare, väl värd att lyssna på.

I valfrihetens namn måste man ”ta för sig”. Skamlösheten och hänsynslösheten frodades i det tysta, och människor reagerade på det. Snart nog visade det sig att människor inte valde som det var tänkt. Så man behövde ett sätt att styra deras beteende och upplevelser. Vi fick new public management, granskningssamhället och i förlängningen, verktygssamhället.

Den rådande ekonomismen har satt djupa spår i politik och kultur. Än har vi inte hämtat oss, men insikten börjar långsamt stiga mot ytan. Valfrihetsreformen var antidemokratisk till sin natur, och numera tvivlar allt fler på politikens förmåga att styra.

Casinopolitik

I SVT:s program Korrespondenterna talade den brittiska forskaren Candida Yates om casinopolitik. Programmet handlade om Brexit. Jag tyckte att begreppet fångade vad som händer i de politiska och kulturella landskap jag lever i.

I casinokulturen motiveras människor av en rädsla för risktagande, en rädsla som närmast kan liknas vid en fobi. Samtidigt bejakar man risker och söker sig till dem. Risktagandets impulser påminner om spelmissbrukarens, menar Yates. Vi lever mitt emellan riskfobi och riskfili. Eftertanke och förstånd betraktas som veligt och mesigt. Komplexitet som en förolämpning.

Brexit var en chansning. USA röstade fram en gambler på presidentposten. Men för oss vanliga räddhågsna är det skyttegraven som gäller. I den ligger vi och trycker med våra verktyg. Mäter och mäter och ser varken åt höger eller vänster. Medan fobin växer sig allt starkare. Kritiken tystnar, protesterna upphör och vreden kan inte längre kanaliseras i konstruktiv politisk handling. Maktlösheten perverteras och missnöjet blir till njutning. Vi söker i själen efter förlorad handlingskraft och hittar ingen. Vi vänder oss utåt och får inga svar. Vi skaffar oss vapen.

Verktygen har politiska konsekvenser. De dövar och befriar från medborgaransvaret. Bara man låter sig puffas i rätt riktning, bara man tar på sig en populär identitet så klarar man sig. Det onda försvinner i en färgkombination eller en bokstavskombination. Eller upplöses av inåtvänd mindfulness. När det inre trycket ökar kan man lätta på det om man röstar fram någon som får ”saker att hända”. En gambler.

Spaning på kulturen

Mycket i det tidiga 2000-talet påminner om det tidiga 1900-talet. En väsentlig skillnad är dock myterna som fångar oss, påpekar Yates. Under tidigt 1900-tal gestaltades tidsandan i Oidipusmyten. Den psykoanalytiska teorin var en viktig del av den modernism som tog sin början då. Utifrån den skapades ett annat sätt att se på människans inre liv, på familjen och på subjektiviteten. Skuld och neuroser präglade det psykologiska samtalet under hela seklet. I det tidiga 2000-talet samlas vi kring en annan myt, Narcissus.

De flesta tänker nog på den vackre ynglingen som förälskade sig i sin spegelbild. Gudinnan Nemesis straffade honom för hans hybris. Han dömdes till den obesvarade kärlekens alla kval. Men i narcissusmyten finns också en annan historia. Den om Echo. Nymfen Echo förälskade sig i Narcissus, men kunde inte tala med honom. Bara upprepa hans ord.  Zeus hustru, Hera, hade straffat Echo för att hon varit illojal och visat sin lust. Echo förlorade sin röst, och Narcissus sin förmåga att älska någon annan. Båda straffades av vredgade gudinnor. Mödrar.

Mödrarna har i vår kultur blivit den slutgiltiga syndabocken för personliga och politiska misslyckanden, och för allt som är fel i världen. Modern ställs inför en omöjlig uppgift. Hon ska ställa allt tillrätta, och får därigenom både för stor och för liten plats i samhällslivet. Detta skriver Jacueline Rose i boken Mothers. An Essay on Love and Cruelty.  Rose ser en intressant koppling mellan de kulturella kraven på modern och våldet mot kvinnor.

Kanske håller den kulturella modersmyten på att krackelera. Böcker om bristfälliga mödrar seglar upp på dagens bokhimmel, som böckerna om bristfälliga fäder gjorde för några år sedan. Och visst måste vi tala om dysfunktionella föräldrar och om barns utsatthet. Men kanske finns här något mer, utöver individuella livsöden? Jag tror det.

Vi kan inte bortse från att casinopolitikens Ikaros spelar bort vår välfärd, ej heller från hämndgudinnornas vrede. Men det handlar varken om den nya mansrörelsen eller om #metoo. Det handlar om att sociala representationer, som i århundraden strukturerat manligt och kvinnligt, håller på att luckras upp. Vi vet inte riktigt vart vi är på väg. Vilsenheten och förstämningen i den samtida genusordningen är svår att kännas vid. Bättre att stanna kvar i skyttegraven. För vem ska trösta knyttet när både mamma och pappa flyger mot solen?

Spaning på verktygen

Efter Brexit har transportmetaforer blivit vanliga, berättar Yates. Upplevelsen av att befinna sig på ett förarlöst tåg och att inte kunna kliva av är en vanlig beskrivning av dagens England. Något liknande känner jag i verktygens värld. Jag har alltid stretat emot, men det hjälper föga.

Det talas mycket ”om” känslor. Men få talar ”med” känsla. Ingen vill riskera att förlora kontrollen. Så man klamrar sig fast vid tron på att verktygen kan tala om vem man är, och vad man ska göra för att bli den man vill vara. Man ältar känslor och tekniker. Man gör personlighetstester på nätet. Söker svaren långt bortom sig själv. Där ute.

Att tala ”med” känsla är något annat. Det handlar om att visa sig på frihetens allmänning, och stå ut med ovissheten. Stå ut med inte kunna kontrollera sig själv eller andra. Att lita till sig själv och sin egen förmåga. Att möta det främmande i sig själv och andra. Att låta sig överraskas. Att tappa fotfästet.

I ögonblicket jag ordsätter mina tankar händer något. Min känsla är stark, men i text gör den mig till  en som talar ”om” känslor. Och det värsta av allt. Enda alternativet är att tiga. Paradoxen är inneboende i verktygskulturen.

Dubbelbindning

Den som kritiserar verktygskulturen anklagas ofta för att vara avundsjuk på dem som tjänar pengar på kunskapsindustrin. Vetenskapens företrädare betraktas som pryda och rigida, trots att det påstås att kunskapsindustrins produkter vilar på vetenskaplig grund. Avslöjas bluffen, behöver man inte bry sig om vad vetenskapen säger. Det fungerar ju! heter det. Hur man än gör blir man verktygens redskap. På sjuttiotalet kallades det ”dubbelbindning”.

Begreppet myntades av Gregory Bateson och var ett viktigt begrepp, inte minst i dåtidens systeminriktade familjearbete. Dubbelbindning ansågs leda till schizofreni. Kanske väl drastiskt. Men dubbelbindningen leder till klyvning. Och klyvningen i dagens samhälle undgår ingen. Klyvning väcker rädsla, och banar väg för den svarta pedagogiken. Och denna rinner ner som cuprinol i samhällsinstitutionernas sprickor och impregnerar dem mot engagemang och medkänsla. Rädslan att bli övergiven väcks, och med den skräcken att inte duga. När våra institutioner eroderar är vi illa ute.

Dubbelbindningar är svåra att ta sig ur. Svart pedagogik likaså. Båda handlar om auktoritära och narcissiska kommunikationsmönster, och de passar casinokulturen som hand i handske. Näst intill omöjligt att protestera utan att trassla in sig. Här krävs det andra strategier. Först måste man genomskåda, sedan vägra välja och därefter finna kraft att gå sin väg på egna ben.

Spaning mot horisonten

Vi står inför en ny tyst vår, varnar Sherry Turkle i sin senaste bok, Reclaiming Conversation.The Power of Talk in a Digital Age  Våra sociala miljöer hotas av det ständiga uppkopplingsbehovet, skriver hon. Vi behöver vara i enskildhet för att smälta intryck, tänka, och lyssna till vår egen inre röst. Utan enskildhet förlorar vi förmågan till empati, och vårt  intresse för omgivningen sinar. Turkle har länge forskat om hur informationsteknologin påverkar oss. Vi står inför en själens miljöförstörelse, menar hon. Denna löser vi inte genom att nedvärdera informationsteknologin, utan genom att uppvärdera det genuint mänskliga och samtalen människor emellan. Och för att göra det måste vi lämna skyttegravarna, och ge oss ut på frihetens osäkra allmänningar. Ensamma. Utan garantier. Utan löften om vinster och framgång.