Månad: november 2016

choice-1689427_640

Hur är det möjligt? Det undrar de flesta som följt den amerikanska presidentvalskampanjen 2016.

Under kampanjen har vi fått  se ”groupthink” i en omfattning som ingen trott var möjlig, och vi tittar yrvaket upp. Begreppet ”groupthink” myntades av socialpsykologen Irving Janis under 1970-talet. På den tiden ingick hans böcker i gruppsykologins kanon. När jag för tio år sedan rensade bokhyllorna var den en av böckerna som åkte ut, den var för gammal. Men begreppet är allmänt känt, så det kanske inte gör så mycket. Jag behöver inte läsa Janis för att känna igen fenomenet.

Grupptänkande

När kritiskt förnuft, verklighetsuppfattning och moraliskt omdöme faller sönder på grund av grupptrycket – ja, då råder grupptänkande. En grupp ansatt av grupptänkande ser inte alternativ, den handlar irrationellt och den avhumaniserar andra grupper. Mest sårbara för grupptänkande är homogena grupper; grupper  som är frikopplade från andra åsiktsyttringar och som saknar klara regler för beslutsfattande.

USA:s oförmåga att förutse Japans attack på Pearl Harbor och invasionen i grisbukten är klassiska exempel på grupptänkande. Men även upptrappningen av Vietnamkriget och Bushadministrationens beslut om kriget i Irak bär spår av det, skriver Psychologist for Social Responsibility på sin hemsida.

De pekar även på att den amerikanska pressen, i synnerhet nyhetsmedia har svikit det amerikanska folket och att amerikanerna har låtit det ske. Nyhetsmedier i USA vill tillhandahålla underhållning snarare än information, och tempot är så högt att allmänheten inte hinner smälta rapporteringen.

Nyhetsmediernas svek

I ett av alla dokumentärprogrammen jag ser inför detta val, säger erfarna amerikanska journalister att media bär en stor skuld för Trumps framgång. Man har betraktat honom som underhållare och underlåtit att granska honom politiskt. Det har räckt att han twittrat något provocerande så har han fått stort gratis utrymme i TV och media. Carl Bernstein, en av journalisterna som avslöjade Watergateskandalen, menar att Trump är en neofascist med specifikt amerikanska drag.

När jag studerade vid UCLA 1974 pågick Watergateskandalen. Los Angeles Times var en tjock och svårläst dagstidning som jag prenumererade på. Men tidningen hade inga alarmerande rubriker om vad som pågick, och på universitetet där jag arbetade diskuterades det inte.. Engagemanget var helt enkelt alltför svalt för att jag som ung, utländsk student skulle få syn på en av de största politiska skandalerna i vår tid. Det kändes litet snopet när jag återvänt och i svensk TV såg Nixon avgå.

Den politiska kulturen är annorlunda i USA och det är bara drygt hälften av medborgarna som röstar. Men vi ska ändå inte avfärda det som nu sker i USA som typiskt amerikanskt. Det händer inte bara där, det finns tecken på att det händer här hemma också.

Svenska varianter på grupptänkande

Den stora faran med grupptänkande är att det smyger sig på. Vi vänjer oss, trycket ökar men först när det brister får vi syn på vad vi deltagit i. Då undrar vi hur vi hamnade där.

Också i Sverige har det amerikanska valet blivit nyhetsunderhållning. Ett tydligt tecken är när man i Rapport, mitt under pågående nyhetssändning, gör en flera minuter lång reklam för sin egen bevakning av det amerikanska valet. Ett annat tecken är att man i debattprogram som Opinion live låter enfalden frodas. Här kan man tala om att angelägna diskussioner riggas för att underhålla och skapa dramatik. (se tidigare betraktelse: http://www.brittahogberg.se/medial-rokrida-och-demokrati/ ).

Efter valet 2014 skymtade grupptänkande fram både här och där ­– i alliansens halsstarrighet, i sverigedemokraternas övermod, i decemberöverenskommelsen. Det finns i blockpolitikens låsning och i den alltmer individualiserande debattstilen.

Politiska ledare adresserar inte längre politiska kollektiv, de riktar sig mot personer. När Anna Kindberg Batra kritiserar socialdemokratisk politik, låter hon som om hon befann sig i ett gräl med en odräglig ”make” vid namn Stefan Löven. Efter politiska debatter ska vinnare utses. Man frågar politiker hur det känns ­­– som om debatten vore en sportprestation.

Både den politiska stilen och den mediala bevakningen stänger medborgarna ute, och banar väg för slutenhet och nyhetsunderhållning. Mekanismerna, som orsakat grupptänkandet i det amerikanska presidentvalet, finns också hos oss. Låt nattens ”underhållning” bli morgondagens väckarklocka.