Månad: september 2016

motivation-1015455_640

 

Jag sitter och läser Sherry Turkles nya bok – Reclaiming conversation. Iphonen ligger bredvid mig, och pockar hela tiden på min uppmärksamhet. Nej, säger jag till mig själv, men koncentrationen är redan bruten. Jag kan inte låta bli att plocka upp den. Manuel Castells[1] hade rätt: informationsteknologin nästlar sig in det mänskliga livets alla vrår och skrymslen. Värre är att nätverket, enligt Castells, lika gärna kysser som dödar – inget är personligt.

Turkle har under 30 år forskat om relationen mellan människa och teknik. Hennes senaste böcker handlar om hur den ständiga uppkopplingen påverkar vårt psykiska och sociala liv. Vi går mot en ny tyst vår, skriver hon. Våra sociala miljöer hotas av den ständiga uppkopplingen; vi står inför en social miljöförstörelse. Det handlar inte om att nedvärdera informationsteknologin, menar hon , utan om att uppvärdera samtalet människor emellan.

”Först formar vi våra byggnader, sedan formar byggnaderna oss” sade Winston Churchill i ett tal redan 1924. Citatet känns aktuellare än någonsin. Hur formas vi av en teknologi som ständigt pockar på vår uppmärksamhet och bryter vår koncentration? Hur formas vi av att inte stå ut med ett enda tråkigt ögonblick?

Törnrosasömn

Turkle vill med sin bok väcka psykologin ur dess Törnrosasömn, och jag tar rygg på henne. Men är hon ändå inte litet väl romantisk i sin syn den personliga konversationen? När jag börjar fundera över detta, slås jag av hur psykologin som kunskapsområde har förlorat sin auktoritet. Under de senaste decennierna har psykologin blivit en allmän egendom. Är vi rustade för återupprätta konversationens kraft i en tid då djup psykologisk reflektion torkat ut och psykologprofessionen riskerar att drunkna i allehanda psykobabbel?

Psykologin hade sin storhetstid efter andra världskriget, och den varade fram till 1980-talet. Då satt psykologin inne med lösningarna på alla problem, och den terapeutiska kulturen fick fäste i samhället. Psykologkåren växte och psykologismen bredde ut sig. Den terapeutiska kulturen förändrade oss – vi blev allt känsligare för ärtan under madrassen. Normala livsproblem blev till outhärdligt lidande, ett lidande som omedelbart måste behandlas.

Den krattade manegen

I en terapeutisk kultur kunde strukturella problem i organisationer och samhälle göras om till personliga problem, och väl omgjorda kunde de åtgärdas medelst terapi, handledning, konsultation och coaching. En stor och omfattande relationsmarknad växte fram, och individualismens portalbegrepp – valfrihet, flexibilitet och självförverkligande – slog igenom på bred front. På detta sätt krattade psykologismen manegen för ekonomismen, och ekonomerna kunde överta psykologin utan att möta något större motstånd. Informationsteknologin och det framväxande granskningssamhället stärkte deras position ytterligare. Som sin egen lyckas smed kan människor inordnas i utvärderingsbara åtgärdsprogram; genom dem får vi som medborgare mer valuta för våra skattepengar. Att det kritiska förnuftet sätts ur spel, och att visselblåsarna tystas är priset vi måste betala. Quick-fallet och Maccchiarini-affären är extrema exempel på haverier i psykologismens respektive ekonomismens kölvatten.

Vårdanalys

Myndigheten för vårdanalys har regeringens uppdrag att utreda vårdens värde och att stärka patienternas ställning. Trots att frågeställningarna ofta är av psykologisk och sociologisk natur, är myndigheten huvudsakligen befolkad av nationalekonomer och statsvetare. De lämnar sina rekommendationer till regeringen och andra beslutsfattare.

2012 kom en rapport om framtidens vård från socialdepartementet, High tech och empati hette den. Ansvarig för projektet var nationalekonomen Anders Ekholm. Mycket kan sägas om denna rapport, men att den seglat under radarn i den offentliga debatten är högst anmärkningsvärt. 

I sin vision om den framtida högteknologiska vården sökte man efter ett sätt att ta hand om människors känslor och tillkortakommanden. Lösningen blev att skilja empatin från själva vårdinsatsen, och hänvisa empatin till en särskild funktion – mentorn. De framtida mentorerna ska vara särskilt tränade i att bemöta oro, ångest eller andra livsproblem. ”Många av mentorerna har därför en kompetenstyngdpunkt i en kombination av vad som tidigare kallades kurator, psykolog eller sjuksyster” skriver man i rapporten. Med ett enkelt grepp tar man heder och ära av tre professioner!

Förlorad heder

Psykologins förlorade heder är en del av en civilisationsprocess där mänskliga egenskaper mekaniseras. Inget får hindra mekaniseringen av våra själar, och därför måste känslor och förnuft kontrolleras och elimineras. Djup reflektion och psykologisk insikt har förlorat sitt värde.

Psykologkåren kan ingalunda lastas för denna utveckling, men bör klandras något ändå. I ställer för att kollektivt ta strid för sin heder, splittrades psykologerna i två ideologiska läger - KBT och PDT. I ekonomismens tidevarv blev splittringen som DDT på psykologin, för i kampen mellan lägren döljer sig en kamp mellan en mekanisk och en kontextuell människosyn.

Kanske är det redan för sent. Men om ska psykologin kunna återupprätta sin auktoritet så krävs att psykologins företrädare på bred front gör upp med dagens mekaniska människosyn, och ser människan som något bortom behandlingsbara symtom och beteenden. Det räcker inte med att återerövra konversationen. Det handlar om att återta psykologins auktoritet som vetenskapligt och professionellt kunskapsområde. Mottot för dagen: never complain, never explain!

 

 

 

 

 

[1] Sociolog och författare till trilogin om Nätverkssamhällets framväxt, en av de stora uttolkarna av informationsålders strukturella villkor