På nyheterna en vanlig vardagskväll berättas om tre 15 - åriga elever, som lämnat in exakt samma skrivuppgift för att testa lärarnas betygssättning. Det heter att de fick ”helt olika” betyg. Betygen var B, C, D. Jämför man dem med den gamla betygsskalan så ligger B, C, och D i intervallet kring VG. Pojken trodde lärarna satte betyg efter person, och antydde att hans D kunde bero på att han var pojke med utländskt utseende. Den mediala indignationen lät inte vänta på sig. Det blev räfst och rättarting, och både elever och lärare kallas till rektor.
Visst bör myndighetsutövning granskas. Men när gymnasieministern kallar 15-åringarnas avslöjande för en katastrof, då tar hon i så hon spricker. Samma dag debatterade ministern med elevkårens ordförande. Elevkårsordföranden menar att elever måste få rätt att överklaga betyg. ”Man kan ju överklaga bygglov, så varför inte också betyg?” undrar han. Gymnasieministern drar fram den numera välkända betygsinflationen, och sätter sitt hopp till att digitala prov och digital rättning ska leverera rättvisa betyg och stävja betygsinflationen.
Grej of the day
Digitala prov och digital rättning har blivit ”grej of the day”. Hur elevers kreativa skrivande kan rättas digitalt är för mig en gåta. Men kanske kommer förståelse, analytisk förmåga och omdöme att successivt mönstras ut från skolan. Furhat har redan börjat som extralärare vid två skolor. Furhat är en social robot som kan hjälpa elever med kunskapsinnehåll, och att utveckla sociala och språkliga förmågor. Dessutom ska eleverna lära sig att själva programmera FurHats innehåll. Behöver vi verkligen lärare? Är det inte bättre att eleverna själva sätter sina betyg? frågar jag mig där jag sitter i soffan.
Vi står på tröskeln till robotens tidevarv. Numera ligger rättvisan förborgad i den digitala tekniken. Men ett rättvist samhälle är inte nödvändigtvis ett anständigt samhälle. Den digitala logiken är binär - rätt eller fel. Den är med andra ord auktoritär till sitt väsen och kan, som Manuel Castells uttrycker det, både kyssa och döda - inget är personligt. Ett anständigt samhälle är något annat. Den israeliske filosofen Avishai Margalit definierar det som ett samhälle vars institutioner inte förödmjukar sina medborgare.
Om sanningen
I den mediala världen pågår ständigt jakten efter dolda sanningar, och i varje journalist lurar drömmen om det stora avslöjandet. Driften att ständigt söka efter dolda motiv driver idag en kritik där synen på människan glider från professionellt allvar över professionalisering för att sluta i desillusionerad karriärism, skriver den brittiske filosofen Bernard Williams. Desillusionerad karriärism visar sig bland annat i journalister, som okritiskt springer på alla bollar. Jag skulle vilja veta hur Aftonbladet fick kännedom om 15-åringarnas experiment; jag skulle vilja veta hur man tänkte på SVT och SR när man blåste upp historien. Och varför undrar de inte om det kan vara fel på betygssystemet i stället för på lärarna?
Någon absolut sanning finns inte. Varför söka efter sanningen om den inte finns? Williams menar att sanningen är ett socialt värde, baserad på två dygder: uppriktighet och noggrannhet. I ett anständigt samhälle är sanningen just ett socialt värde, och därför bör sanningens dygder genomsyra det offentliga samtalet. I ett samhälle utan anständighet finns alltid risken att rättvisan kidnappas av mörkare krafter.
Vardagskorruptionen
Anständighet i våra samhällsinstitutioner handlar om grundläggande principer som opartiskhet, saklighet, likabehandling och oväld i den offentliga förvaltningens alla delar. Det är numera väl belagt att korruption är ett betydligt större hot mot människors välfärd än bristen på demokrati. Politiker och media förenas i en desillusionerad karriärism där den gemensamma nämnaren handlar om att avslöja professionernas maktmissbruk. Denna mesallians av kontroll och kritik hotar att underminera våra institutioner. Uppmärksamheten, som 15-åringarnas experiment rönte, är bara ett exempel. Ur den strukturella mesalliansen emergerar en vardagskorruption som gör oss alla till krävande medborgare, i ständig kamp om att få vår rätt. Och i rättvisans namn kan man kräva att få sina behov tillfredsställda även om det strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet.
Medborgare för ett anständigt samhälle
Jag drömmer om en medborgaraktivism som gör uppror och verkar för ett anständigt samhälle. Med detta menar jag inte den nymoralism som kommit i kölvattnet på individualismen. Jag menar en medborgaraktivism som kräver uppriktighet och noggrannhet i våra institutioner. Medborgare som kräver att journalister och politiker vet vad de talar om, och som inte låter sig förföras av desillusionerad karriärism. Medborgare som värnar professionernas handlingsutrymme och autonomi, av skäl som landets främsta professionsforskare, Thomas Brante, uttrycker det: ”mår professionerna bra så mår samhället bra; mår professionerna dåligt så mår samhället dåligt”. Professionerna är inte en maktelit, som ständigt måste ifrågasättas. Professionerna är själva förutsättningen för vår hälsa och välfärd. Och idag mår professionerna dåligt!