Månad: mars 2016

woman-918946_640

I evidensens tidevarv tror många att vetenskapen kan tillhandahålla färdiga lösningar på samhällsproblemen. Men det är först när vetenskapligt framtagna fakta blir praktisk handling som vetenskapen blir ett verkningsfullt redskap i samhällsförändringen. Det handlar alltså om att kunna skilja mellan ”det som är” och ”det som bör vara”. I all kunskapsanvändning finns ett normativt inslag. Det gör att både forskare och professionella yrkesutövare är inneslutna i samhällets värdeformering – i det politiska.

”Det politiska” är inte detsamma som politik. Det politiska syftar, enligt statsvetaren Chantal Mouffe, på dominansförhållanden som befäster en viss social ordning och förkastar en annan. Mouffe kritiserar den deliberativa demokratisynen, som bygger på antagandet att frihet och jämlikhet kan uppnås genom kommunikativ rationalitet. Hon förespråkar en agnostisk demokrati, där motståndare kan debattera inom ramarna för gemensamma regler. I den agnostiska demokratin är det centralt att man skiljer mellan motståndare och fiender. Denna förmåga är mycket användbar för den som vill begripa sig på debatter i media.

Kunskapsanvändningen är navet i ”det politiska”. Nyhetsmedia, i synnerhet public service, är agnostiska rum där kunskapsanvändningen debatteras. Men relationen mellan expertis och demokrati är problematisk. Inget illustrerar detta bättre än debatten om rökning.

Debatt om den nya tobakslagen

För ett par dagar sedan kom regeringens översyn av tobakslagen. Det är en lunta på över 500 sidor. Att rökning skadar hälsan är fakta med vetenskaplig tyngd och numera en allmänt accepterad sanning. Utifrån en deliberativ rationalitet borde tobaksförbud vara den enda logiska slutsatsen. Men varken politiken eller media är logiska, vilket visades när SVT:s Opinion live tog upp utredningen till debatt. Debatten inleddes med en skylt på vilken det stod: Ska rökning förbjudas på uteserveringar? Ja eller Nej och genom skylten sattes ramarna för debatten. Den 500 sidor långa utredningen reducerades till en enkel fråga.

Essensen i ”det politiska” berör relationen mellan individuell frihet och demokratisk styrning; och som alltid när vetenskap åberopas är det en fråga om styrning baserad på vetenskapliga fakta. Man skulle då förvänta sig att man bjudit in debattörer med olika syn på styrning. Men icke. Man hade bjudit in en ung kvinna, verksam som liberal skribent och en äldre man, professor och expert på rökningens skadeverkan. Skillnaden mellan debattörerna var maximal: experten, som vet vad han talar om, ställdes mot lekmannen som inte gjorde det; den yngre ställdes mot den äldre; mannen ställdes mot kvinnan. Jag misstänker att detta är avsiktligt. Genom att maximera skillnaden riggades de bästa förutsättningarna för att skapa fiender i stället för motståndare. Att fiendskap inte främjar det demokratiska samtalet visade sig direkt. Vad fick vi se? Jo, en programledare som systematiskt mobiliserade fiendskap och lade ut rökridåer för att osynliggöra vetenskapliga fakta.

Rökridåer

Programledaren börjar med att vända sig till experten och frågar vad han tycker om förslaget att förbjuda rökning på uteserveringar. När experten försöker vidga perspektiven genom att lyfta fram kopplingen till EU och ger en eloge till folkhälsoministern och utredaren, avbryter programledaren otåligt och insisterar att han ska svara på frågan om rökförbud på uteserveringar. Experten finner sig, och svarar att med hänsyn till det allmänna hälsointresset är förslaget bra. Programledaren vänder sig nu till den unga kvinnan, som tycker att folkhälsoministern borde skämmas. Förslaget har inte alls med rökning att göra, säger hon, alla vet att det är farligt. Det handlar om hur långt staten ska få gå in och pilla i människors vardag. Programledaren allierar sig direkt med den unga liberalen, vänder sig till experten och frågar om människor inte ska få bestämma över sin kropp – om de vill sitta på en uteservering och röka, ska de inte få göra det då? undrar hon. Experten håller fast vid fakta och argumenterar att rökarens frihet blir icke-rökarens ofrihet.

Liberalen tror inte att förslaget leder till mindre rökning eftersom det inte får några konsekvenser. Ska polisen gå och spraya på folks cigaretter, raljerar hon. Programledaren sluter ännu en gång upp på liberalens sida, åberopar statistik och säger att Sverige trots allt är bäst i Europa på att inte röka. Hon tillägger: trafiken ju också är farlig. Experten försvarar fakta och talar om att hälsovinster nås snabbare om rökningen kan demoraliseras mer. Programledaren följer inte upp expertens svar. I stället riktar sig till en ”modig rökare” bland åhörarna. Ytterligare en ung kvinna träder in i debatten. Debattnivån sjunker drastiskt.

Om det starkaste argumentet är hälsa, säger rökaren, så är alkohol och kokain tre gånger farligare men det säljer staten till oss. Hon drar på med att alkohol förstör familjer, om kompisar som skar sig för deras föräldrar var alkisar; om att alkoholen orsakar sexuella trakasserier, misshandel, våldtäkt och mord. Där har vi ett hälsoproblem, triumferar hon, och där är staten försäljare! Liberalen nickar ivrigt och programledaren bollar frågan till experten. Han vägrar debattera på denna nivå. Då tröstar programledaren rökaren med en empatisk fråga: känner hon sig jagad nu när det finns allt färre platser att röka på? Och så fortsätter det. Vid det här laget har tre ”fiender” utkristalliserats som på olika sätt angriper företrädaren för vetenskapliga fakta.

I nästa sekvens låter programledaren liberalen breda ut sig om hur man i Sverige omyndigförklarar vuxna människor, och att rökning inte är det enda störiga människor gör, folk skriker och smaskar och bär sig åt, säger liberalen. I Sverige råder förbudsmani, tillägger hon. Ännu en gång vädjar programledaren till experten att ändra sig – om det bara är 14% som röker så kan de väl få göra detta. Det finns mycket i statistiken som kan diskuteras, säger han och betonar att en viktig poäng i utredningen är att denormalisering av rökning främjar den allmänna hälsan. Han är nu rätt trött. Då opponerar liberalen sig och säger hetsigt att denomalisering är så ”himla obehagligt och totalitärt”.

Programledaren avslutar debatten med att ännu en gång vända sig till rökaren och frågar om hon kommer att fimpa om förslaget går igenom? Rökaren svarar trotsigt att får hon inte röka på busshållplatsen och uteserveringen så ställer hon sig mitt i gatan och röker på alla som går förbi. Lätt skamsen tittar programledaren på experten och säger ”ja vi får väl de vad det blir av det”.

Förnekandets mekanismer

Enfalden breder ut sig i ett samhälle där alla anser sig vara experter. Där kålsuparexpertisen råder, är det viktigare att debatter är underhållande än upplysande. Detta kan förklara varför den kvinnliga programledaren exploaterade enfalden hos två unga kvinnor. Men som så ofta när kvinnor utnyttjar  kvinnor, rör man sig under genusradarn. Jag har tidigare lagt märke till att det i regel är unga kvinnor som ställs mot experter i debatter om rökning. Detta är ingen tillfällighet. Unga kvinnor är den grupp som röker mest, och bland dem minskar inte rökandet. Hade scenariot varit omvänt – en äldre kvinnlig expert som angreps två unga män under ledning en manlig programledare – skulle tidningarna fyllas med feministisk indignation. Att de unga kvinnorna kom undan, visar hur lätt de lät sig bli underhållande rökridåer. Men kan rökridåerna förklaras?

Vetenskapliga fakta, ”det som är” ställer oss inför verklighetens begränsningar och begränsningarna aktiverar auktoritära mekanismer. Vi måste helt enkelt underordna oss ”det som är” vare sig vi vill det eller ej. Alternativet som står till buds är att göra enfalden till frihetens vapendragare. I frihetens namn förnekas verkligheten. Men detta gör oss oförmögna att tänka kritiskt och förnuftigt, och då vi riskerar att bli lättfångade offer för destruktiva krafter. Förnekande är en kraftfull mekanism, som förför med sina löften om en tillvaro fri från smärta och möda. Men det fyller oss också med sårbarhetens vånda; en vånda som visade sig hos de unga kvinnorna, inte bara i deras ord utan även i deras kroppsspråk och röstläge. Det var sorgligt att se.

Förnekande kan definieras på olika sätt, men i alla definitionerna finns en gemensam nämnare – vägran att acceptera en obehaglig verklighet. Förnekande är en hållning som varken kan förklaras av brist på kunskap eller av medvetet ljugande. Det är ett tillstånd där både vetande och icke-vetande råder samtidigt. På strukturell nivå talar man om ”denialism”. Förnekandet perverterar tänkandet. Det är en primitiv mekanism som gör motståndare till fiender. När förnekande aktiveras i det offentliga samtalet är det själva demokratin som perverteras. Därför är det hög tid att mobilisera det kritiska förnuftet, och demokratins namn begära att journalister upphör med att behandla experter som vore de byten att sätta tänderna i. Vi måste kräva journalister som är pålästa och kompetenta; som respekterar vetenskapliga fakta och som skiljer mellan fakta och användningen av fakta. Som medborgare måste vi sluta att beklaga oss över den tredje statsmakten, och i stället bjuda aktivt motstånd mot rökridåerna som läggs ut i demokratins namn.